Efter en stormig natt med en ormande Knodd i sängen vaknade jag med jätteont i nåt stort muskelliknande i ryggen. Eller... muskler kan det ju knappast handla om eftersom jag är svårt otränad.

Jag fick två timmars välbehövlig återhämtning på eftermiddagen och i mitt småslumrande tillstånd kunde jag höra "kolla jag kan", studsmattans knirr, gräsklipparens surr och hela tiden malde en sak i huvudet: "DU MÅSTE BÖRJA TRÄNA".

Jo, det är sant. Jag måste verkligen komma igång. Jag känner det i hela kroppen. I synnerhet i de delar som gör lite ont. Det skulle inte vara snyggträning utan mer överlevnadsträning. Det läskiga med överlevnadsträning är att man kanske måste ägna sig åt det resten av livet. Sånt gör mig lite skärrad. För jag är ju inte så ihärdig. Men ska man orka med en Knodd och en Loppa så krävs lite jävlar anamma.

Nu ska jag bara ägna ansenligt tid åt att fundera om träningen bör förläggas på förmiddagar eller eftermiddag. Jag förhalar och vet om det. Tror att jag måste börja med lite mental träning innan jag ger mig på det fysiska. Då kanske jag kan mentala fram att det är jätteroligt att träna. Och jätteskönt efteråt. Och att det inte alls tar tid.

Uppdatering kl 22.18: Jag gjorde det. Till och med sprang på tunga ben. Men en blåsa på hälen åstadkom jag. Attans. Då kan jag inte göra om reprisera dagens tilltag imorgon.