Knoddens dagis är ett föräldrakooperativ. Det innebär att vi föräldrar ska engagera oss. Mycket. Idag har det varit dagisstädning och brännbollspicknick. 3 oktober är det föräldramöte och styrelsemöte. 22 oktober är det fest. I november är det städning igen. Vi har vetat hela tiden och varit förberedda. Ändå känns det mycket när man inser att flera lördagar kommer gå i dagis-tecken under hösten. Det gäller nog att se till att ha trevligt tillsammans med de andra föräldrarna.

Det jag inte förväntat mig är att Darlingen kommer gå in som den aktivaste föräldern av oss. Jag har gått omkring och ojjat mig i hemlighet för att jag måste bli kassör. Jag vet inte varför jag hängt upp mig på kassörsskap men det har jag i alla fall gjort. Jag har inte ens vetat om just kassörsposten är vakant. Nu har det visat sig att det behövs en vice ordförande, en kassör (jag hade rätt) och en projektledare. Det har Darlingen tagit reda på när han var tog hand som städningen på dagis medan jag var hemma. Och nu kommer det där överraskningsmomentet som jag inte riktigt vet vad jag ska tycka om; Darlingen har nämligen aviserat att han är intresserad av vice ordförande-posten. Eller något annat vakant. Typ vad som helst. Och som följd av Darlingens utspel händer det märkliga saker i mig. Jag känner mig tacksam över att slippa. Ändå blir jag avis. För att han vill. För att jag kanske missar något. På Knoddens dagis är det pappatätt. Papporna jobbar deltid, hämtar och lämnar på dagis, driver kooperativet och är liksom drivande i det mesta. Mammorna är mest hang-arounds.

Det är nyttigt att bli överraskad ibland. Det är ovant att man parkeras i vägkanten på den utstakade vägen och någon annan kör vidare. Ovant att någon parkerar åt en och säger åt en att sitta still och chilla. Säger åt en att inte bekymra sig, lyfter en tyngd från axlarna, säger att allt är under kontroll. 

... och varför känner jag mig diffust utanför? Är jag en sån där mamma som har lite svårt för att släppa taget om kontrollen och överlämna rodret till pappan? Det verkar ju nästan så. Eller är det för att jag fått två överraskningar på en och samma vecka och inte riktigt hunnit hämta mig. På samma tema. Den andra överraskningen är att Darlingen rott sin deltidsvecka i hamn med maten på bordet i tid, hemlagad mat. Tvätthögen är under kontroll. Allt ackompanjerat till ett soligt, avslappnat och glatt humör. Det känns som om jag gått omkring och skattat mig själv väldigt högt och tilldelat mig alltför stor betydelse i vardagslivet. Det kommer bli en intressant och lärorik höst. För mig.

För två veckor sedan började jag jobba efter 1,5 års föräldraledighet. Varannan vecka heltid, varannan vecka 60 % med ledigt på måndagarna. Darlingen gör likadant och jobbar heltid när jag jobbar deltid ch tvärtom. Än så länge är vi väldans nöjda med vår planering. Heltidsveckan kommer man hem till lagad mat och kvalitetstid med Knodden. Deltidsveckan har man lite mer tid med Knodden och sköter markservice. Och så har vi de underbara måndagarna som förlänger våra helger.

Första veckan på jobbet var lite förvirrat och jag trodde aldrig att jag skulle komma igång. Kändes hopplöst sorgligt att jag skulle behöva tillbringa mer tid på jobbet än med Knodden. Den första veckan gick det inget vidare att lämna Knodden på dagis. Han grät medan jag log tappert. Sedan grät jag i bilen till jobbet och ringde till Darlingen för att få tröst. Denna veckan vände det och ingen gråter längre.

Andra veckan på jobbet har jag duttat lite här och lite där. Planlöst och vimsigt. Ostrukturerat och med lätt prestationsångest. Idag lossnade det och jag lyckades presentera ett upplägg för höstens arbete för min chef. Hon lyckliggjorde mig med att säga att hon saknat mig och min förmåga att leverera. Faktum är att jag förvånade mig själv eftersom jag improviserade en smula i mötet och det att framstå som mer strukturerat än det egentligen var. Egentligen var det lite "dutt" som jag fick ihop till en helhet.

Jag har fortfarande inte kommit till tals med det faktum att jag tycker att jag förlorar tid med Knodden när jag är på jobbet. Jag vet att de flesta måste gå igenom den här känslan men det är så få som pratar om den. Många av mina vänner har varit glada när de återgått i tjänst. Jag ser det mer som nödvändigt ont även om jag tycker att det är ganska roligt tidvis. 

Det har kommit en massa barnbesked så nu är vi "framme" i kön för att få skicka handlingar. Nu saknas det bara ett ok från barnhemmet om att barnbeskeden ska matchas. Det kan ta allt från 2 veckor till 2 månader. Hoppas på det förstnämnda - vi har redan väntat en vecka...