För två veckor sedan började jag jobba efter 1,5 års föräldraledighet. Varannan vecka heltid, varannan vecka 60 % med ledigt på måndagarna. Darlingen gör likadant och jobbar heltid när jag jobbar deltid ch tvärtom. Än så länge är vi väldans nöjda med vår planering. Heltidsveckan kommer man hem till lagad mat och kvalitetstid med Knodden. Deltidsveckan har man lite mer tid med Knodden och sköter markservice. Och så har vi de underbara måndagarna som förlänger våra helger.

Första veckan på jobbet var lite förvirrat och jag trodde aldrig att jag skulle komma igång. Kändes hopplöst sorgligt att jag skulle behöva tillbringa mer tid på jobbet än med Knodden. Den första veckan gick det inget vidare att lämna Knodden på dagis. Han grät medan jag log tappert. Sedan grät jag i bilen till jobbet och ringde till Darlingen för att få tröst. Denna veckan vände det och ingen gråter längre.

Andra veckan på jobbet har jag duttat lite här och lite där. Planlöst och vimsigt. Ostrukturerat och med lätt prestationsångest. Idag lossnade det och jag lyckades presentera ett upplägg för höstens arbete för min chef. Hon lyckliggjorde mig med att säga att hon saknat mig och min förmåga att leverera. Faktum är att jag förvånade mig själv eftersom jag improviserade en smula i mötet och det att framstå som mer strukturerat än det egentligen var. Egentligen var det lite "dutt" som jag fick ihop till en helhet.

Jag har fortfarande inte kommit till tals med det faktum att jag tycker att jag förlorar tid med Knodden när jag är på jobbet. Jag vet att de flesta måste gå igenom den här känslan men det är så få som pratar om den. Många av mina vänner har varit glada när de återgått i tjänst. Jag ser det mer som nödvändigt ont även om jag tycker att det är ganska roligt tidvis. 

Det har kommit en massa barnbesked så nu är vi "framme" i kön för att få skicka handlingar. Nu saknas det bara ett ok från barnhemmet om att barnbeskeden ska matchas. Det kan ta allt från 2 veckor till 2 månader. Hoppas på det förstnämnda - vi har redan väntat en vecka...