Knoddens dagis är ett föräldrakooperativ. Det innebär att vi föräldrar ska engagera oss. Mycket. Idag har det varit dagisstädning och brännbollspicknick. 3 oktober är det föräldramöte och styrelsemöte. 22 oktober är det fest. I november är det städning igen. Vi har vetat hela tiden och varit förberedda. Ändå känns det mycket när man inser att flera lördagar kommer gå i dagis-tecken under hösten. Det gäller nog att se till att ha trevligt tillsammans med de andra föräldrarna.

Det jag inte förväntat mig är att Darlingen kommer gå in som den aktivaste föräldern av oss. Jag har gått omkring och ojjat mig i hemlighet för att jag måste bli kassör. Jag vet inte varför jag hängt upp mig på kassörsskap men det har jag i alla fall gjort. Jag har inte ens vetat om just kassörsposten är vakant. Nu har det visat sig att det behövs en vice ordförande, en kassör (jag hade rätt) och en projektledare. Det har Darlingen tagit reda på när han var tog hand som städningen på dagis medan jag var hemma. Och nu kommer det där överraskningsmomentet som jag inte riktigt vet vad jag ska tycka om; Darlingen har nämligen aviserat att han är intresserad av vice ordförande-posten. Eller något annat vakant. Typ vad som helst. Och som följd av Darlingens utspel händer det märkliga saker i mig. Jag känner mig tacksam över att slippa. Ändå blir jag avis. För att han vill. För att jag kanske missar något. På Knoddens dagis är det pappatätt. Papporna jobbar deltid, hämtar och lämnar på dagis, driver kooperativet och är liksom drivande i det mesta. Mammorna är mest hang-arounds.

Det är nyttigt att bli överraskad ibland. Det är ovant att man parkeras i vägkanten på den utstakade vägen och någon annan kör vidare. Ovant att någon parkerar åt en och säger åt en att sitta still och chilla. Säger åt en att inte bekymra sig, lyfter en tyngd från axlarna, säger att allt är under kontroll. 

... och varför känner jag mig diffust utanför? Är jag en sån där mamma som har lite svårt för att släppa taget om kontrollen och överlämna rodret till pappan? Det verkar ju nästan så. Eller är det för att jag fått två överraskningar på en och samma vecka och inte riktigt hunnit hämta mig. På samma tema. Den andra överraskningen är att Darlingen rott sin deltidsvecka i hamn med maten på bordet i tid, hemlagad mat. Tvätthögen är under kontroll. Allt ackompanjerat till ett soligt, avslappnat och glatt humör. Det känns som om jag gått omkring och skattat mig själv väldigt högt och tilldelat mig alltför stor betydelse i vardagslivet. Det kommer bli en intressant och lärorik höst. För mig.