Jag grunnar på Facebook.

Jag har lyckats undvika att bli medlem länge nu. Men så hände det sig att jag befann mig på en mellandagsmiddag där jag insåg att mina vänner visste saker om varandra som jag inte visste. Om varandras vardag. De hade inte träffats men de visste om konserter som bevistats, hundar som blivit sjuka, hundar som införlivats i nya hem, barnsjukdomar och annat viktigt. Och så hade jag en bloggvän som slutade uppdaterade sin blogg frekvent och erinrade mig en inbjudan till Facebook från henne. Jag ville ju gärna veta hur hon har det.

Så det blev som det blev. Jag gick med.

Och plötsligt gick andra med som jag varit som jag, motståndare liksom. Plötsligt hörde jag mig själv debattera Facebook. Jag som tidigare inte tänkt så noga på det. Jag hade bara tagit ställning emot. Inte för. Från en dag till en annan överfölls jag om Facebook - i tidningen, på lunchrasten, på middagar, på bloggen (numera kopplad till Facebook) och mina favoritsidor på internet. Massor av människor som inte varit med förut gick plötsligt med. Och rätt som det var är jag mitt upp i något slags vardagsrealism. Jag läser vad andra tänker och gör och blir stressad över att mitt liv är så innehållslöst. Får veta att folk har mått illa en hel natt, har träningsvärk (varför skriver folk alltid att de tränat och får massa tummen upp?!), om barn och hundar som är sjuka. Försöker hänga med och skriva likadant. Lite lösryckt om vad jag gör. Att min tand gör ont efter en lagning och att jag funderar på om man kan göra snöänglar i 1 cm djup. Eller om en programledarklänning som är missklädsam. Det är inte jag men ändå jag. Jag är ju så mycket mer. Jag är inte fåordig. Jag är mångordig. På Facebook får jag inte utlopp för det som är jag. Jag tycker det är lite jobbigt att bli recenserad om det jag skriver i form av kommentarer och tummen upp. Om man inte får några kommentarer och tummen upp - är man inte rolig då? Måste man vara rolig jämt? 

Jag saluför inte att jag är med. Vill inte få för många vänner. Känner mig konfunderad över att alla kan läsa (ja, jag vet att jag kan begränsa läsarkretsen) och därmed också begränsad i vad jag skriver. Genom vänners vänner kan gamla ex läsa om vad jag gör och tänker. Bonusens kompisar, mamma och hans släkt kan få en inblick i sådant jag skriver. Då tänker man sig för. Man vill ju inte att folk som inte känner en ska få en skev bild. Några lösryckta meningar här och där kan flyga fel. Idag hittade jag en blogg. En blogg som en gammal vän skriver. Jag läste den. Men jag kände mig ful. Som jag smygtittade ungefär. Jag gav mig inte till känna. Så tänker jag på en annan bloggvän och hur jag/hon/andra reagerade när en arbetskamrat läste hennes blogg, diskuterade den med andra men inte gav sig till känna. Hur mycket kan man delta i andras liv utan att delta? Var går anständighetsgränsen - bloggar är öppna, bloggadresser lämnas ut på Facebook. Det är väl en inbjudan till alla - även jag som inte träffat personen på flera år? Jag vill inte ha förnyad kontakt. Men med vilken rätt läser jag då bloggen?

Och mitt i allt detta får jag dåligt samvete. Är det rätt att lägga timtals på internet istället för att träffa sina åldrande föräldrar, sina syskon, syskonbarn och vänner?  

Så jag vet inte om jag gillar det. Men jag är där. Motvilligt. Ungefär som att befinna sig på en demonstration och dölja ansiktet för att man inte vill bli igenkänd.

Min chef är en galant kvinna i sina bästa år. Smal, smärt och ohyggligt vältränad. Jag tycker hon är vacker på ett spännande vis. Mörka färger, stor näsa (jag har alltid haft en fäbless för intressanta näsor), isblå ögon, ljus hy och mörkt, mörkt hår i frisyr som anstår en parisiska. Hela hon ser lite fransk ut faktiskt. Som grädde på moset klär hon sig oftast i svart. Mycket väldressad.

Häromdagen berättade hon om en fest hon varit på nyligen. Hon hade i efterhand fått veta av en vän att en som deltog på festen hade frågat om hon var en rockstjärna. Eftersom vi har ett helt annat yrke, ytterligt kameralt och mer gråbetonat liksom, blev Chefen glad och fnissig. Jag med. Fast lite avundsjuk också. Ingen har någonsin trott att jag är något annat än det jag är.

Igår berättade hon att hon varit och tränat. Där hade hon träffat en kompis med sällskap. I efterhand - återigen - fick hon reda på att kompisens sällskap hade trott att Chefen var polis, typ kriminalare eller nåt. Han höll på att trilla av träningscykeln när han fick höra hennes riktiga yrke.

Återigen känner jag mig som en grå mus. Ingen gissar att jag är rockstjärna eller polis. Jag syns liksom inte på det viset. Det är därför det var väninnan och inte jag som småhånglade med Depeche-killarna för hundra år sedan. Själv fotograferade jag. Kanske trodde de att jag var journalist. En gång trodde en tjej att jag jobbade i mataffären. Hon kanske trodde jag var charkuterist. En annan verkade en kille tro jag jobbade på biblioteket eftersom han frågade mig om vägen till science fiction böckerna. Oräknerliga gånger har jag fått förklara vägen - kanske för att någon tror att jag jobbar på turistbyrån. MEN JAG VILL BLI TRODD ATT VARA ROCKSTJÄRNA ELLER POLIS!!!

En annan sak som grämer mig är att ingen någonsin erbjudit mig att köpa droger. Jag hade i och för sig ändå tackat nej, artigt och belevat. Men ändå liksom! Det hade sett bra ut i mitt "såfräckvarjagiminungdoms-CV". Ändå har jag gjort mitt bästa. Jag har befunnit mig på otaliga krogar, en och annan suspekt miljö och en svartklubb i Hamburg. Icke att förglömma har jag också ägnat mig att festa en hel natt i Amsterdam. Jag menar - vad är oddsen för att en människa kan gå igenom Amsterdam en hel natt utan att någon ens försöker?!?! En gång tror jag att jag blev drogad av nåt i drinken. Men det var en högst omedveten handling som ledde till att jag fick åka hem och lägga mig.

Äh. Jag är en grå mus. Jag vill åtminstone vara en svart mus.

Härommorgonen gick jag upp före Darlingen. Han hade en av sina ovanliga sovmorgnar. Tyvärr glömde jag min mobil på snooze i badrummet intill sovrummet så sovmorgonen gick om intet. Men han slapp i alla fall gå så långt.

Idag kom hämnden. Darlingen gick upp tidigt. Jag sov så sött. Då börjar hans mobil snooza. Den låg inte i badrummet. Den låg på bottenvåningen. Precis så långt som man behöver gå för att vakna oåterkalleligt. Badrummet ligger inom sovavidare-räckhåll, men inte köksbordet.

Darlingen duschade obekymrat vidare och jag traskade - efter tryckande på mobileländet - surmulet tillbaka till sängen. Vaken. Jättevaken. När jag hörde att Darlingen var färdig gastade jag "Du är en taskmört". Darlingen hörde inte. Jag skrek en förkortad variant "TASKMÖRT". Och så fortsatte dagens första konversation:

"Va?"

"TASKIS"

"Vaaaa?"

Vid detta laget börjar jag bli lite perplex över att bli ignorerad i mitt elände. Det blir inte bättre av att jag hör Darlingen slå av larmet och gå ut ur huset. Totalignorerad. Tänk om jag skrikit "Jag dööööööör, hjälp mig". Jag menar; tänk vilket dåligt samvete han hade fått ha resten av livet för att han prioriterade dagstidningen framför sin döende hustru.

Hur som helst. När han kommer in hojtar han:

"Vad skriker du om"

"Du snoozade och nu är jag vaken!"

"Jo, det hör jag"

Och så tänker jag att det är bra. Bra att jag kommer upp i tid. Men det gick inte riktigt så. För jag somnade om och påstod halvsovande att det var "Godnatt" istället för "Hejdå" när Darlingen pussade mig för att åka och förvärvsarbeta.

Nu är jag vaken i alla fall.

Inget nytt på Knodd-fronten mer än att vi fått fotona vi beställde i söndags och jag har köpt ett nytt fotoalbum i plast. Ska fixa i helgen. Idag kom också juniorpåslakan som jag beställt. Väntar på ytterligare ett. Jag har också börjat skriva en ny lista på saker som måste fixas. Den gamla låg på gammeldatorns desktop och är nu försvunnen. Där låg tyvärr också en dagbok på vår Knodd-väntan som var tänkt för Knodden. Den sörjer jag nog mest. Det är inte samma sak att efterhandsskriva.

Det är en hel del med jobbet. Projektet flyter på och jag måste säga att det går riktigt bra. Folk är förvånansvärt mottagliga och positiva trots vårt budskap och stora omorganisationer. Tror mina kollegor i de andra regionerna har det mycket tuffare. Jag trivs väldigt bra med att fullt upp för då slipper jag fundera så mycket på Knodden. Det finns ändå inget jag kan göra.

Darlingen jobbar i helgen. Det är ganska sköna helger när man får tid för sig själv. Jag brukar inte vara så värst produktiv men brukar fixa lite gott käk och städa lite. Jag mår bra av att städa ibland. Får mig att känna mig duglig och effektiv. Precis som med listor. Listor är finfina saker.

Det händer inte så mycket annars. Känns som om mycket står på vänt. Jag begraver mig i mitt arbete. Ibland går jag här hemma och försöker föreställa mig livet med en liten Knodd. Det är mysigt. Samtidigt är jag livrädd för att inte orka hålla Knoddens tempo.

Kronprinsarnas lille gosse är 2 år och 3 månader. Han kan räkna jättelångt. I synnerhet om varje räknad siffra kan ackompanjeras av ett hoppskutt. Då kan man räkna ända till hallon. Ibland kan man ta sig ända till fjorton men då får man skarva lite på slutet. Det låter ungefär så här:

"Ett, tå, te, fya, fem, sex, sju, åtta, nio, hallon, fjorton" där fjorton uttalas med triumf och ett strålande leende.

Många hoppskutt i soffan blir det. Men inte fjorton.

En annan innovativ unge i vår nära krets har överfallits av lust att sticka. Hon har fått nån stickmojäng av Farmor. Hon sticker mössor och alla möjliga saker. Nu har kom kommit på hur hon ska tjäna pengar. Hon ska sälja sin alster i byns mataffär. Där ska hon sitta vid ett litet bort och sticka. Så att folk ser att mössorna är hemgjorda. Då kan hon nog få sisådär 10 kronor styck för dem tror hon. Om Farmor fodrar dem kan Farmor få 1 krona i lön per mössa. Det var inte Farmor så intresserad av så. Istället blir det den lilla krämarens mamma som får 1 krona i lön för att fodra prototypen. Den är såld till Morfar för 100 kr.

Jag hoppas Knodden inte får för sig att börja sticka egenhändigt stickade mössor. För jag kan inte fodra dem.

Vår frys gick sönder i natt. Man är inte sitt livs solstråle när man tvingas flytta runt frysvaror mitt i natten. Man är inte heller så tuff när man vaknar och ska på utflykt. Man ställer helt enkelt in.

Snart kommer några vänner som ska äta frystömmarmiddag. Det blir pannbiff med lök.

Ska se om jag kan prångla på dem en burk nykokt jordgubbssylt också.

Den gnälliga dryga 30-åringen i "Halv åtta hos mig" visade sig vara gift med Bo Olsson i Tommelilla ägaren. De bor i ett fantastiskt hem med massor av fräcka detaljer, en parfym- och en klocksamling och en massa foton på hennes man och hon själv.

Hon vann veckans program. I hemlighet hoppades jag att hon inte skulle göra det... Ja, jag är en elak människa, jag vet.

Jag nickade lite för mig själv när människan lagade två ryggbiffar för att vara på säkra sidan om den ena inte blev bra. Det förstärkte min bild av den dålig självkänsla och överdrivet kontrollbehov. Precis samma sak jag kom fram till igår.

En del är lättare att genomskåda än andra. Och en del kan säkert avfärdas som avundsjuka....

Nu är jag riktigt trött på alla dryga 30-åriga kvinnor i Halv åtta hos mig som är kräsna och gnälliga. De är inte positiva och de tycker nästan inte om någon mat - redan innan den ens är tillagad. Varför är de med i programmet om de är så kräsna att de bara gillar sin egen mat?! Någon gillar inte lax. En annan gillar inte sorbeter för att det är isklumpar i det. En tredje tycker det är fjantigt med fantasifulla uppläggningar och menyer som innehåller calvados. Det saknas fullkomligt nyfikenhet och ett öppet sinne.

Och det är alltid en dryga 30-årig tjejer som gnäller. Män och äldre kvinnor är mer fördragssamma och har en mer ser fram emot att bli överraskade. Dessa kvinnor tycker INTE om att bli överraskade... Är unga kvinnor så stora kontrollfreakar att det blir misstänksamma mot allt de inte känner till?

Eller har castingen bara haft otur?