Jag vaknade irriterad. Det beror på en täppt näsa och huvudvärk. Dålig start.

Nu, en halvtimme senare, är jag fortfarande på krigsstigen. Målet för irritationen är all nedrans teknik vi fått in i detta huset. Vi har fyra fjärrkontroller och jag vet inte vilken som är till vilken. Man vet inte vilken knapp man ska trycka på för att få musiken att strömma. Jag har gått över till att trycka direkt på maskinerna. Ibland blir det ljud, ibland inte. Det kan bero på att Darlingen drar ut sladdar och mäcklar för att få plats med... ja, just det... en NY teknisk underbaritet. Senaste undret är Telia Digitaltv. Det är en märkligt sak. Det låter nämligen fast jag stänger av TV:n. Den har liksom en egen liten ljudlåda.

Darlingen har ägnat ansenligt tid åt att lägga in en massa musik och filmer i ett mediabibliotek. Med följd att jag inte har en aning om hur jag hittar den. Man ska trycka på TV:n för att hitta musiken. Allt har blivit så svårt.

Därför har jag format en plan. Jag ska sätta mig tungt på några fjärrkontroller och hoppas de ger upp. Jag använde samma teknik när jag var liten och inte ville ha tandställning. Jag satte mig helt sonika på den. På den tiden funkade inte sitt-tekniken helt tillfredsställande men jag tänker att det har gått några år. Och kanske är Darlingen lite mer hörsam än vad mina föräldrar var.

Fast det ser dyster ut. Jag slapp inte tandställningen så jag har fortfarande sneda tänder . Men det är värt ett försök.

Det är mycket opraktiskt och onödigt att få magknip en fredagkväll.

Man måste nämligen gå och lägga sig.

Gammeldatorn har gett upp. Nu surfar jag på nåder på Darlingens dator. Känner mig mäkta upprörd över att jag inte har fri tillgång till dator. För att inte tala om allt viktigt som finns i gammeldatorn - foton, julklappslistor, vår ekonomi, foton och filmer på Knodden.

Sunk sunk.

Det har på det hela taget varit en ganska kass dag. I morse blev jag uppringd av en väninna. Hon var väldigt ledsen eftersom hennes bästa vän indirekt och via mail anklagat henne för att ha stulit 400 kr ur hennes plånbok när de besökte en restaurang. Vänskapen sades upp utan att min väninnan fick en möjlighet att bemöta anklagelsen. När hon försökte ringa och maila fick hon inget svar. Ett mycket besynnerligt beteende om ni frågar mig. Jag hade blivit skogstokig över att bli felaktigt anklagad utan att få bemöta felaktigheten.

När jag skulle gå hem ringde en kollega och anklagade mig för att inte se honom när jag utför mitt uppdrag. Han tyckte att jag talade förbi honom och vände mig till hans chef. Själv är han ställis på enheten. Jag bad honom konkretisera men det kunde han inte. Det enda han kunde säga var att det var likadant i våras. Han ville nu göra mig uppmärksam på att inte ta för givet att jag skulle vända mig till chefen när jag utförde mitt uppdrag. I sammanhanget ska nämnas att det är en liten enhet med 6 personer och att chefen inte i något avseende korrigerat mig OM det stämmer att jag vänt mig till fel person. När man utför det jag gör i mitt uppdrag måste man vara ganska ödmjuk och jag lägger stor omsorg vid att förbereda mig noggrant. Trots mina omsorger sitter det en person någonstans i Sverige och känner sig trampad på tårna.

Det som är absolut jobbigast för mig är att jag inte såg det komma. Det känns ungefär som om någon pratar ett språk jag inte begriper. Jag har pratat igenom det med min chef och det hjälpte mig att sortera begreppen. Oförmågan att konkretisera beror förmodligen på att det är en känsla - inte något som är faktabaserat. I alla sammanhang - inte bara vid mitt besök på enheten utan i samtal med andra uppföljningar - är det chefen, inte ställisen, som tar och håller i ordet medan ställisen antecknar och håller låg profil. De sänder alltså inte ut något budskap om att hierarkin är annorlunda än vad den ter sig. Min chef berättade också att hon pratat med chefen på den aktuella enheten för att höra hur de uppfattat mitt besök (det jag gör sticker ut lite så vi är båda angelägna om att alla mår bra och tar till sig budskapet på rätt sätt). Inte i något sammanhang har jag blivit kritiserad av ställisens chef. Det finns inte minsta lilla ledtråd till att ställisen känner sig trampad på tårna. Förutom samtalet idag då... 

Och jag tänker att det är svårt att ha med människor att göra. Jag tycker nog att jag är hyfsat bra på att läsa människor och agera intuitivt. Kanske är det därför jag tycker kritiken är så svår att hantera. Jag känner inte igen mig i det som ställisen anklagar mig för. Jag förstår inte exakt vad han menar. Jag förstår inte hur jag hade kunnat göra annorlunda utan att det blev fel någon annanstans. Jag känner mig helt enkelt falskeligen anklagad. Eftersom det inte fanns något konkret hade jag svårt att bemöta kritiken, jag kunde bara beklaga att han kände så. Det blir en märkligt ordning när en person kan anklaga men inte konkretisera. Den som blir anklagad hamnar i ett groteskt underläge. Man kan inte säga emot eftersom det inte finns något att säga emot. Man kan inte försvara sig för man förstår inte vad man gjort fel. Det enda man kan göra är tacka för ärligheten och beklaga hans upplevelser. Indirekt känns det som om man säger "Ja, du har rätt" trots att det inte är det man känner.

Jag tror att mitt uppdrag kommer att skaka fram en del ur garderoberna denna gången. Vi har gått igenom en tuff tid och ska omfördela resurser. Många känner sig osäkra på vad som kommer ske för deras del i framtiden. Ingen känner sig säker. Och så kommer jag och min kollega på besök med budskap från vår arbetsgivare om sådant som de förväntas utföra. Vi blir "centralbyråkrater" som bara kostar och som är lätta att vända sin vanmakt och frustration mot. Vi är dessutom två stycken som kommer. Vad många inte vet är att det beror på att jag ska bli mamma. Att jag när som helst under projekttiden kan behöva lyfta för att gå på föräldaledighet. Jag överväger nu att berätta vid startmötet på enheten varför vi är två. Men det bär mig emot att jag ska behöva bjuda på något personligt för att få öka förståelse. Varför ska jag behöva ursäkta mig? Förmodligen tror många att vi kommer med en dold agenda. Det vore ju inte första gången jag blir anklagad för det. Men vi har ingen dold agenda. Jag tror inte folk förstår hur bra koll ledningen har på folk i organisationen - helt utan mig. Tyvärr kan jag inte säga att vi inte har en dold agenda eftersom det då låter som om det finns en sådan. Konspirationer finns det gott om på min arbetsplats just nu...  

Det är svårt att vara människa.

Jag vaknade kl. 7.32 av att jag satte i halsen. Hur dumt är inte det på en skala?

När jag hostat färdigt och kunde andas någorlunda normalt för att vara förkyld kom jag på att det var Luciamorgon. Jag hann precis tända tredje ljuset i adventsljusstaken och lyssna en kvart till luciasång innan det tog slut. Det sändes från Växjö och var väldans stämningsfullt. Men Lucian sjöng inte. Jag tittade noga på henne. Hon var en vän uppenbarelse. Det måste vara ganska tråkigt att stå still på samma ställa, försöka variera sitt fromma leende och hela tiden se uppriktig och närvarande ut. Och att inte tänka på att stearinet rinner ner i håret. Eller att det kliar mellan tårna eller skulderbladen.

Darlingen hastade iväg till jobbet efter att ha gett mig sitt ondaste öga, snörvlat, harklat sig och sagt: "Precis nu, i denna stund, kom förkylningen". Nu är jag en smittomarodör trots att jag jungfruligt krävt att bli pussad på kinden istället för på munnen i flera dagar. Det känns inget vidare. För övrigt segar sig förkylningen fram. Den är inte så explosiv. Jag misstänker att resan till Växjö kan vara i farozonen om det fortsätter så här.

Innan Darlingen snörvlade ut genom dörren förkunnade jag för honom att vi har vissa förpliktelser nästa år. Vi måste helt enkelt väcka liten Knodd, vira in honom i en filt och bädda ner honom i soffan framför TV:n. Där ska han få varm choklad och lussebullar. Vi ska tända ljus och vira in oss själva i filtar också. Darlingen kanske kan få kaffe istället för varm choklad. Darlingen införde ganska brutal realism i min saga. Antagligen för att han hade börjat få onda ögat till mig och min förkylning. Han sa i alla fall att Knodden kanske inte är en sån Knodd som sover länge. Han kanske är ohyggligt morgonpigg. Som inte alls har vett på att vara nygulligt nyvaknad när mamma vill att han ska vara det. Eller kanske han tröttnar på en lucia som inte gör något annat än ler med stängd mun. 

Jag juldonar. Idag stod lussebullsbak på agendan. Eftersom jag ätit makalöst goda lussebullar med mandelmassa på Espresso House för en tid sedan fick jag en ingivelse. Mandelmassa skulle i mina lussebullar. Jag drog mig till minnes att jag köpt grön mandelmassa för att göra en s.k julstubbe. Vad jag inte visste var att den gröna mandelmassan var smaksatt med päron....

Nu smakar lussebullarna päron. Det är en udda men inte helt oangenäm smakupplevelse. Inte heller det godast jag ätit. Tror inte jag ska göra om tilltaget nästa år. I alla fall inte med grön mandelmassa...

Har också julstädat skafferiet. Jag känner mig lika duktig varenda gång. Speciellt är jag slänger saker som är från tidigt 2000-tal. Nu ska jag ge mig i kast med julkorten. Måhända med lite glögg inom räckhåll och Josh Groban som underhållning.

Nästa år har jag en liten Knodd att julstöka med. Det blir nog lite mer yrsligt då. Och förmodligen måste jag baka pepparkakor. Det har jag aldrig gjort. Jag tycker köpepepparkakor är godast.

... fasiken... borde låtit bli den där päronsmaksatta mandelmassan....

Sitter och tittar lite håglöst på Idolfinalen. Gillar det inte. Verkar som om det enda som gäller är grov rock. Det är tråkigt och killigt. Jag vill ha tillbaka Tove. Och jag tycker halsådror är läskiga.

I brist på bättre stimulans tog jag mig för att leta upp Gynnings blogg. Då blev jag ännu mer deppig. Hon som var så himlans söt för några år sedan ser ut som en orgie i plastikoperation. Hon verkar inte stänga munnen på en endast bild.

Nä, det går utför med världen. Jag gillar naturlighet. Med lite mascara.

Okej. Jag VET att det var några år sedan Meg Ryan var som hetast. Men jag tycker fortfarande att hon var söt i håret. Sån ser jag ut nu. Fast i mörk variant. Förutom håret - inga likheter.

Jag har alltså varit och klippt mig. Eftersom frisörsökan väntar barn magvägen och jag väntar barn flygvägen så passade vi på att boka tider framåt. Jag hoppas att jag måste avboka den sista tiden i slutet av mars pga av att jag är i Taiwan. Det känns bra att jag planerar för att livet fortfarande är utan Knodden då. Känns som jag har en mental beredskap för att vi inte får åka förrän i april/maj. Kanske en krånglig tanke för dig som är läsare men fullt förståelig för mig som är författare.

Min hosta är fortfarande störig men lite mindre störig än igår. Känner mig på det hela taget lite skarpare och mer glad i livet. Vi fick precis bekräftelse från BFA att Tomtepaketet har gått iväg till Knodden och Taiwan. Undrar om man har tomtar i Taiwan på samma sätt som i Sverige....