Årets julfest är överstånden. Jag, som ofta känner en pre-aversion mot stora fester, överlevde med behag. Jag hade rentav riktigt trevligt. De mest minnesvärda händelserna (utan inbördes rangordning) är följande: 

• Paret som hade en nakenshow och kärleksstund på andra sidan gården med åtskilliga av mina manliga kollegor som åskådare. Och några kvinnor. Ja, jag tittade också. ..
• Alternativa kollegans frus kommentar till sin man efter att ha återsett mig i hissen efter några år: "Men vem var det? Va? Gud var hon har blivit snygg!" (en välbehövlig kommentar eftersom jag kände mig down efter att ha läst att man går upp 10 kg av giftermål och insett att det var sant) 
• Musiktävlingen med två experter på kanten och vi andra som en lallande dumkör. Vi vann en klubba och tablettask i svininfluensans tecken. Tur man är vaccinerad.
• Festens 80-tals temat med en oödmjuk festkommittée bestående av åttiotalister och kommentarerna som stod som spön i backen i stil med;

- "Iiiiiiihhhh den här låten bara ääääälskar jag. Vi måste dansa!" varpå närmaste man röcktes iväg till dansgolvet där underliga danskrumbukter utfördes i blinkande discoljus.

- "Laura Brannigan - vilken hit var det nu hon hade?" som återkom åtskilliga gånger under kvällen. Sista gången jag hörde det var när jag gick ut genom dörren för att åka hem. Jag tror vi ställer oss samma fråga idag. Jag ska snart googla det. 

- "Är det 80-tal eller din riktiga?" apropå att alla fick en accessoar härstammande från 80-talet att ha på sig. Dessvärre framgick det inte alltid så tydligt på accessoaren om det var då- eller nutid. Det fanns nog en del nutidsaccessoarer som aldrig kommer att komma på igen.

• Mängden frågor om Knodden och det stora engagemang jag känner från alla.  Och ja, jag fick åtskilliga tillfällen att visa mina tufsiga färgutskrifter som jag ständigt har väskan och jag fick också säga oräknerliga gånger "Det blir nog inte förrän i mars, april eller i värsta fall maj".
• Jag körde hem. Skyllde på att vi hade övernattningsgäster. Men sa aldrig att det var Bonusen och hans kompis. Kändes som onödigt vetande liksom.

Jag har återvänt från Varberg. Det gick så himlans bra att jag och min kollega fick hajjfajva när vi satte oss i bilen för att köra hem. Jag har känt mig lite tveksam till kollegans attityd men alla mina farhågor kom på skam - vi funkade otroligt bra ihop. Det var bara några enstaka tillfällen som hon roddade igång och försökte styra mig. Jag reagerar inte så bra när någon försöker pådyvla mig sin egen struktur och kontroll - jag har nog av det i mig själv och kämpar hårt för att släppa taget.

Vi har planerat detta projektet mer omsorgsfullt än vårens. Dels är vi två och dels har vi lagt in fler pausdagar för att orka hela vägen. Jag är väldigt glad över det och känner mig inte alls pressad och stressad. Bra så.

Bonusen fortsätter vara ointresserad av att prata om lillebror. Frågor om lillebror möts med undanglidande blickar, tystnad eller kortfattade svar. Vi har ingen aning om vad det innebär men mina alarmklockor går igång. Det kan i vara vad som helst - han kanske inte tycker det är så kul att ha en mamma som ammar, han kanske inte får hålla lillebror (på grund av infektionsrisken - hans mamma är väldigt nervös av sig) eller känner han sig inte bekväm med sin nya tillvaro där han inte är i fokus längre. Han kommer till oss i helgen. Tyvärr kommer en kompis följa med så vi kommer inte få någon tid att prata med Bonusen i lugn och ro. Jag tror att vi tar det lite soft och inte pressar honom att prata. Till jul kommer vi få fler sammanhängande dagar då vi har lite mer tid tillsammans och då får vi känna honom på pulsen.

Imorse dog min svägerskas mamma. Hon har varit sjuk en längre tid och vårdats hemma. Som alltid är det oerhört sorgligt men samtidigt mycket väntat. På ett sätt är det en välsignelse att mamman gick bort innan jul så att inte alla framtida jular blir förknippade med bortgången.

Döden lämnar en känsla av drastiskt förändring i ens och omgivningens liv. Som om ingenting någonsin kommer att bli sig likt. Jag har känt svägerskans mamma i många, många år och vi har träffats regelbundet under åren i samband med högtidsdagar. Jag kan inte säga att jag stått henne nära men det är ändå en person som ingått i mitt liv och som vi tillbringat många familjehögtider med. Man vill ha tillbaka tiden men samtidigt vet man att allt är oåterkalleligt. Familjedynamiken förändras för alltid. Det är svårt.

Mina tankar är hos dem idag och många många dagar framöver.

Mitt blod har lämnat armar och ben och förskansat sig i magtrakten. Det behövs för att smälta årets julbord som imundigats på Kulturens Östarp under eftermiddagen. Innan bloden försvann till magtrakten traskade vi (Darlingen, mamma, pappa och jag) ut i fina söndagskläder i markerna och röck upp en himla massa mossa till adventsljusstakarna. Nu har vi en något vildvuxen mossljusstake med tillhörande skogsodjur. Jag är dock så trött att jag inte orkat tända den...

Imorgon ska jag åka till Varberg. Tidigt. Jag är nästan redo att gå och lägga mig nu. Förmodligen har det också att göra med det försvunna blodet.

Sedan undrar jag när alla adventsljusstakar och stjärnor sätts upp. Plötsligt finns de bara där i fönstrena. Men jag har aldrig sett någon stå på stege och svära över upphängningsanordningen. Jag tycker det är underligt.

Ack vad jag är trött. Tror aldrig någonsin att jag kommer bli pigg igen. Och inte har jag något annat att skylla på mer än en glupande aptit. Det känns inte bra. Inte alls bra.

Inför projektpremiären på måndag är allt under kontroll. Jag är lite orolig för att jag är så lugn. Jag tror nämligen att en viss nervositet är bästa uppvärmningen. Så jag försöker hetsa upp mig och tänka ut katastrofscenarion. Det går inget vidare. Enda gången det pirrar i min mage är när jag tänker på Knodden.

Knodden ja.... tänker jämt på honom. Jag trodde att allt skulle vara toppen nu när vi fått nya foton. Men det blev mest som en amuse-bouche. Längtan slog till - hårt och skoningslöst. Hur i hela friden ska vi få tiden att gå till vår nästa milstolpe 5 januari?

Det sker stora, stora förändringar på mitt arbete. Massor av människor ska förflyttas över landet för att möta framtiden kundernas nya behov. Det sker flyttningar och nedläggningar av enheter. Allt ska ske frivilligt med naturlig avgång, tjänstledighet, flyttbidrag och avgångsvederlag. Jag tycker det är spännande. Jag som avskyr förändringar på det personliga planet (hem och närmiljö) har märkligt nog alltid gillat när det sker förändringar på arbetet. Det skapar dynamik och nya situationer. Ruskar om folk och mig. Tvingar oss att tänka i nya banor och vara kreativa. Ibland vill jag inte alls vara föräldraledig. Det händer ju så mycket spännande på jobbet. Av och till får jag dåligt samvete och tänker att jag kanske inte är mogen för lille Knodden men jag tror att det är en naturlig reaktion av "sånt jag känner till" och "sånt som jag inte känner till". När jag försöker föreställa mig livet efter att vi fått Knodden är det helt svart. Jag vet att jag kommer dit och att det kommer bli bra, men jag kan inte visualisera det. Det är så ogripbart och märkligt. Stort och ändå självklart.

Idag tar vi det lugnt. Jag har vissa planer som inbegriper kreditkortet. Darlingen är mer loj. Han förmanade mig redan igårkväll att jag inte fick lov att hetsa igång lördagen. Att han skulle bli jättearg om han inte fick sova ut, läsa tidningen och dricka kaffe i lugn och ro. Jag tycker själv att jag är ganska duktig hittills men nu börjar jag känna mig rastlös. Värsta lilla barnungen. Dessutom är jag hungrig på smörgåstårta. Nedrans Svanberg som sitter och äter smörgåstårta i TV.

Bonusen har blivit storebror idag igen. Vi har precis skype:at med honom och passade samtidigt på att visa de nya fotona vi fått av Knodden.

Han var inte riktigt på humör. Verkade ganska dämpad. Han hade fått träffa sin yngste lillebror i tre minuter men inte fått hålla honom pga svininfluensan. Vet inte hur man tänker eftersom Bonusen är vaccinerad. Och sin äldste lillebror får han bara se på foto.

Tror att det är en stor omställning för Bonusen. Det är många saker som han ska till in och förhålla sig till. Och förmodligen är det svårt att sätta ord på det han känner. FDet finns säkert en risk att han känner sig osedd och mindre betydelsefull även om det inte blir så i verkligheten. Det är nog mer en osäkerhet inför allt det nya som tar sitt uttryck i att han blir dämpad. Vi ska försöka möta det så gott det går men önskar att han fanns nära.

Idag fick vi två nya bilder på lille Knodden och ett kort mail om honom. Jag blev både tårögd och piggarmad. Detta är en sådan stor skatt.

Jag läser orden om och om igen. Tittar på bilderna som jag printat ut på jobbet.

På en av bilderna sitter en socialsekreterare med vår fotobok och visar bilder ur den för Knodden. Han ser lite skeptisk ut... :-).

I mailet från Chung Yi står att Knodden börjat prata lite och att han tycker om presenterna och fotona. Speciellt fotoalbumet är populärt. Han blir irriterad när någon tittar i det utan att han tillåtit det  . Hur gärna jag än vill tro att det beror på att han förstår att det är hans mamma, pappa och storebror på fotona så är jag realistisk nog att fatta att det är så en dryga 2-åring beter sig. Speciellt när det finns foton på honom själv i det lilla albumet. 2-åringarna är ganska egenkära. Träffade en 2.5-åring i helgen och han blir väldigt irriterad när någon leker med hans leksaker på ett sätt som inte är godkänt. Han vill leka, men han vill leka på sitt sätt. Och sitt sätt kan han inte riktigt förklara. En svår situation...

Vi har också fått veta att det andra paketet är på väg ut till Knodden. Då får han ett nytt fotoalbum att bevaka. I det andra fotoalbumet finns ett foto där vi lagt ut hans kläder på golvet och stoppat in ett stort foto på honom som huvud. Det ser lite knasigt ut men han kommer nog gilla det. Hoppas vi.

Slutligen fick vi också reda på att det kommer en "growth report" snart. Den håller på att översättas och kommer skickas så snart det är klart. Jag kan knappt bärga mig...

Jag är så glad så glad så GLAD. LYCKLIG!

Anknytningen har fått sig en rejäl boost!!!

Jag har hållit mig kurant hela natten. Inte minsta lilla frosseri av vare sig det ena eller andra slaget. Det enda som var besynnerligt var att jag försov mig två timmar. När klockan ringde kl 7.00 stängde jag av, vände mig, knuffade till kudden och somnade om.

Nästa gång jag vaknade var kl 9.06. 

Jag jobbar hemifrån denna veckan för att få lugn och ro att förbereda första utbildningstillfället nästa vecka. Darlingen har i flera dagar misstänkt mig för att inte gå upp i tid på morgnarna. Fast jag har varit helt oskyldig och börjat jobba kl7.30 Förvisso oduschad och ofrukosterad men ändå.

Idag har Darlingen ledig dag. Synd att försovning hände just idag. Nu har han fått vatten på sin kvarn. Han tror att jag gör så här varje dag.

Jag skyller på vaccinet.

Jag kan se på honom att han inte tror mig.

Annars är det ny dag och nya förhoppningar.