Jag beundrar alla er som troget tittar in på bloggen i hopp om någon form av uppdatering. Jag är dålig på dem. Uppdateringar alltså. Ursäktar mig så mycket.

Tanken med bloggen var ju att den skulle få leva vidare och handla om mig, inte bara om Knodden. Men det verkar inte som om jag har något eget liv längre. Det låter nog värre än det är. Jag trivs, mår utomordentligt bra och njuter av varje dag. Men något eget liv och tid att blogga på lyckas jag inte krama ur dagarna. Jag har helt enkelt inte den tid som krävs för att skapa ett någorlunda balanserat blogginlägg. Och ju längre tiden går sedan senaste blogginlägget desto tyngre tycks det bli att göra comeback.

Knodden är en liten kvällsmänniska vilket yttrar sig i att han inte vill gå och lägga sig före oss. Vi har såklart gjort några halvhjärtade försök att komma till rätta med det men utan framgång. Sövningen av Knodden har fram tills nu gått till som så att vi båda har gått och lagt oss med honom vid niotiden. Men eftersom han inte somnat förrän vid 23-snåret (+/- en timme) har vi verkligen ingen tid för oss själva. Vi har snurrat omkring i sängen hela familjen. Alls icke oangenämt men vi behöver egen- och vuxentid.

Nu ska det emellertid bli ordning på torpet. Nattningsrutiner har tagits fram. Vi är överens. Vi är målmedvetna. Vi är fulla av tillförsikt. Tre dagar har vi hållit på. Igår höll vi på att trilla ur sängen av chock när Knodden somnade kl 20.15 Utan nypåhittad nattningsramsa eller godnattpuss. Han bara knockout-somnade under min sagoläsning om myran Myra (förmodligen ganska tråkig när man är tre år men han fick själv välja...).

Målet är att våra kvällar ska vara Knodd-fria från kl 20.30 Och att bara en av oss ska delta i nattningsrutinerna. Kanske får jag tillbaka lite liv då. Lite tid att tänka och begrunda sakers tillstånd. Just nu hinner jag aldrig tänka klart mina tankar. Vill tänka djup, djupare. Jag tänker hela tiden att jag ska tänka senare men senare tycks aldrig komma.  Det finns ju så mycket nytt som händer även hos mig. Som att jag blivit botad från att ständigt gå och plocka undan. Det är inte lönt. Eller som att jag träffar nya bekantskaper genom Knodden. Jag hinner inte ens ondgöra mig över saker längre. Det är bra. Det är arbetssamt att ständigt ondgöra sig över orättvisor och knäppskallar.

Andra saker som hänt är att jag numera städar toaletterna dagligen, har gått ner 7 kg i vikt, är rädd för att min pappa har cancer (tester pågår), oroar mig för vår ekonomi eftersom Darlingen ska gå ner till 75 %, haft tysta dispyter med Farmor, fixat en kalaslåda med porslin så att det är lätt att ställa till med stora kalas utan att behöva ägna en halv dag åt att räkna bestick och leta tallrikar. Jodå så att. Viktiga saker sker. Högt och lågt. Stort som smått.

Vi har hälsat på vänner som precis köpt en gård på landet. Ibland pratar vi ocksom om att flytta ut på landet. Avskildhet. Stora ytor. Tystnad. Andra värden liksom. Men det kommer aldrig bli av. Det är inte vi.  

För jättemångamassor pengar har vännerna köpt en gård en rejäl bit utanför stan. Inte nog med rejält pris är det ett totalt renoveringsobjekt. Ingenting är färdigt förutom två badrum. Allt annat är det totalt renoveringsbehov på. Och då talar vi inte bara om ytskikt utan om isolering av golv, inredning av övervåning, kök, byte av samtliga fönster... Och kåken är 300 kvm... Förutom huset krävs rejäla investeringar i ekonomibyggnaderna. De är förvisso jättefina exteriört men behöver blåsas totalt invändigt för att kunna hysa familjens häst. Det finns inga hagar eller ridfaciliteter ens påbörjade. Innergården har en kullerstensbeläggning som behöver göras i ordning för att bilarna ska kunna köras där utan att skadas. Kullerstenen har satt sig och skapat rejäla gropar. Större delen av ytan är dessutom jordbelagd vilket innebär att det finns ogräs i mängder. Bara att iordningställa den tar en sommar. Phew! Vännerna har all min beundran och respekt - jag hade aldrig hoppat på motsvarande projekt. Det ska bli väldigt spännande att följa dem och se hur bit efter bit blir iordningsställt. Men jag är glad att det inte är jag.

Hur som helst. Som jag nämnde har vi också en dragning till landet då och då. Kanske mest jag. Någonstans romantiserar jag det förmodligen. Men efter gårdagen är jag nog botad...

Det var snurrande hett på innergården. Ungefär detsamma i trädgården. Jag fick mitt livs första fästing när jag tog två kliv in i en övervuxen kryddträdgård, myror på bordet och i maten, slöa spyflugor och andra flygor, oidentifierade långbensliknande saker som damp ner i huvudet med jämna mellanrum, småkryp på min svettiga kropp, mygg, knott, en katt som var full av fästingar och som äter två-tre möss om dagen, spindlar i det mest gigantiska spindelnät jag någonsin sett, grisar som lufsade omkring och åt korv (är det inte kannibalism?) och tre hönsor med fjädrar och lort i desamma.

Men det var katten som fick mig att inse att jag nog ändå inte vill bo på landet. En jättefin och kelig katt. Effektiv också med tanke på muselimineringen. Men strök man över kattens rygg var den bucklig och knottrig. Fästingar. Jag tappade lusten att klappa. Det i kombination med att katten livnär sig på möss men ändå får vara inomhus fick mig rygga. Det enda jag kunde tänka på att katten förmodligen var full av mask i magen. För det var min barndoms katter. Varenda vareviga sommar fick vi maskas av, ibland flera gånger under samma sommar. Kusinernas mamma var inte en världsmästare i kökshygien - katterna fick traska omkring på diskbänken bland maten. Överhuvudtaget var kusinernas katter där jag inte tycker att utekatter ska vistas. Plötsligt, när jag kliade katten, mindes jag kliet i gumpen. Speciellt när man skulle sova. Sedan blev det röda tabletter till hela familjen. Jobbigt.  

Så jag är fullt nöjd med min egen lilla tillvaro. Jag har blivit bekväm med åldern. Trivs när jag gör tillfälliga nedslag i andras vardag och får en dos av natur. Som i Dalen. Där kan jag se svalor som bygger bon under nocken, trollsländor som glittrar i solskenet, katten som lojt putsar sin päls i väntan på kvällsjakten, skogsniglar på väg över en liten stig, titta på myllret i ett myrbo, klia en ko mellan hornen, plocka vildkörsbär och leta smultron och blåbär. Det är "mitt" land. Men jag vill inte bo där. Jag vill bo här. Nära kontinent och hav. Nära stan och kvällsöppna matbutiker. Men jag längtar till Dalen. Jag ska snart dit. Jag ska snart visa min lille Knodd min barndomsidyll.

Sitter och lyssnar på sonen som låter som en marskatt. Det mesta är fel. Fel tidpunkt på dygnet för son att vara vaken. Fel årstid för son att låta som en marskatt. Fel ras.

Annars har allt annat med midsommarhelg och födelsedagsfirande varit exakt perfekt ultrarätt.

De två sista dagarna har jag ägnat mig åt sånt som jag ägnade mig åt alltid förut. Jag har nämligen varit social med arbetskamrater och kamrater. Plötsligt har jag blivit törstande efter vuxenkontakter och uppskatter det på ett sätt som jag aldrig gjort förut.

Igår åkte jag på "obbö" som vi kallar all föräldrabortavaro inför Knodden. Det var ju inte helt osant eftersom jag träffade gamla favoritkollegan från förr. Vi hade en coca-cola kväll. Det brukar bli så eftersom hon kör och jag därmed sympatidricker ickealkoholhaltiga drycker. Det går bra det med. Vad som gick mindre bra var att jag lyckades dänga upp dörren på hennes nya bil i en Skoda så alla fick blessyrer och jag ville slänga mig i närmaste stadsdamm av skam. Men sedan hade vi hiskeligt trevligt. Jag som oroat mig en smula för att jag skulle bli en sån där människa som inte kan prata annat än om sitt fantastiska underverk där hemma blev lugnad - jag har minsann kapacitet att knappt prata om mitt barn på en hel kväll. Jag älskar honom ändå.

Idag åt jag lunch med min favoritchef och pratade jobb i 1,5 timme innan det var dags för klippning och allmän uppfräschning. Och då pratade jag heller knappt om Knodden! Jag älskar honom ändå.

Ikväll kom favoritvännen och hennes son förbi eftersom de var husvilla pga av en visning av deras hus som är till salu. De flyttar ut på landet på torsdag och jag känner mig alldeles översiggiven. Nu kan vi ju inte gå på spontanpromenader till varandra längre. Inte för att det har skett  i någon större omfattning men vi har i alla fall haft möjligheten. Dessutom är det praktiskt när man firar midsommar och nyår ihop. Knodden örlade omkring i trädgården tillsammans med sonen och vi passade på att avskedsdricka en massa vin. Sedan tappade jag favoritvännens iphone i stenade uteplatsen när jag skulle kolla in deras nya minigrisar. Jag ville slänga mig i Knoddens pool med knähöga vattenstånden och dränka mig i skam. Men jag pratade i alla fall inte bara om Knodden. Bara lite. Och jag älskar honom ändå.

Som slutkläm på kvällen tappade jag en massa Knoddleksaker på samma stenade uteplats.

Jag tror man blir fumlig av att bli mamma. Men jag har i alla fall inget tvångsmässigt behov av att prata om Knoddens fantastiska framsteg, liv och leverne. Tack och lov. Jag är lugnad. Jag är som vanligt. Men fumligare.

Jag har köpt majskrokar. Föll för Maria Montezamis marknadsföring. Det måste ha blivit fel någonstans. Det måste vara ostbågar som avses. Majskrokar är ju smaklösa och fastnar i gommen. Hur kan Maria längta så mycket efter dem?!

Fast det är klart. Majskrokar är kalorisnålt. Det är inte ostbågar. Alltså gillar jag ostbågar. Jag gillar allt som är kaloristinnt. Förutom konserverade champinjoner. Det är nog inte så kaloristinnt men jag älskar att äta dem direkt ur burken. Hela. Inte några skivade slamsor.

En ny erfarenhet är förmågan att glömma det som varit och fokusera på det som är. Hur jobbigt den än var när Knodden var pappig så är det glömt nu. När han tar min hand och ler sitt ”jag tycker om dig”-leende försvinner alla bekymmer. När vi matar Maxi, Rorri, Nalle Puh och till sist Knodden under samstämmiga ”mmmm” känner jag hur jag sväller inombords. När han härmar allt jag säger och gör framsteg varje dag blir jag så stolt, så stolt. Och då finns inte de tråkiga dagarna längre. Det fylls liksom på med nya och bättre dagar.

Jag har inte mycket tid för mig själv längre. Kan väl inte påstå att jag är strukturerad och har en plan. Jag bara är. Låter Knodden styra dagen. Vill han gå till vänster så går vi till vänster. Vill han dammsuga så dammsuger vi. Eller spelar ”mamme po” och säger i kör ”det kurrar i min mage”.

I sommar ska vi bara vara men till hösten behöver jag fundera på hur vi kan vidga vårt umgänge med andra familjer som har barn i samma ålder. Det tynger mig. Jag gillar inte att fösas in i sammanhang där jag själv måste ta initiativet hela tiden. Jag vill bara att det ska lösa sig. Men det gör det inte om man är adoptivförälder. Det finns ingen BVC-grupp där man kan leta kompisar. Överhuvudtaget finns det inte så många familjer som är hemma med barn som är runt tre år. Och Knodden måste ju få träning i det sociala för att inte bli chockad när det är dags för förskola. Och helt ärligt – det är väl knappast så bra för oss båda att vara hänvisade till varandra hela tiden. Man behöver stimulans och bor man i stan och har liten trädgård måste man vidga sina vyer. Gympa. Öppen förskola. Gillar inte badhusaktiviteter men jag kanske måste forcera denna avoghet? Men annars då? Tips tas tacksamt emot!

Nu tror jag att formerna för bloggens fortsatta existens är klara. Den ska fokusera på MIG och mina tankar. Knoddens liv och leverne får det berättas om på annat sätt. Såklart består mitt liv numera mycket av Knodden men saker i anslutning till att bli mamma som också behöver ventileras. Som det är med pappigheten...

Det har varit tufft för mig ett tag. Jag har känt mig som ett bihang i tillvaron eftersom Knodden föredragit pappa. Vissa dagar har det känts som om jag lika gärna kan flytta för jag gör ändå ingen nytta. Jo, jag lagar mat och tvättar men jag fick liksom aldrig utlopp för all min kärlek till Knodden f- det har bara varit pappa, pappa och pappa igen. När Bonusen är här tar han plats nr 2 och jag har raskt skjutsats ner på plats 3. Jodå.

I söndags började Darlingen jobba. Förvisso bara 8 dagar innan en ny månads ledighet men ändå. Jag bävade och oroade mig för hur det skulle bli. Tänk om det skulle bli en enda lång klagolåt?! Hur skulle jag stå ut? Hur skulle Knodden klara det? I lördags - dagen innan Darlingen skulle befinna sig på jobbet - gick jag på sövningspromenad med Knodden. Den inleddes med att Darlingen och Bonusen gick med för att sövningen skulle fungera. När gossen somnat knatade Darlingen och Bonusen hem så gick jag vidare på egen hand. Jag behövde vara själv. Bonusen behövde sin pappa. Alla var nöjda och glada på sätt och vis men jag sörjde över att bli ratad ständigt och jämt. Det blåste kraftigt så jag kunde låta vinden torka mina frustrationstårar. I teorin vet jag ju att ett barn ofta knyter an till en förälder i taget men att det skulle vara så tufft att få komma till kunde jag aldrig ana. Jag får inte lyfta honom ur sängen på morgonen. Jag får inte fixa frukost. Jag får inte klä på honom. Jag får inte gå med på toaletten. Jag får inte mata. Jag får inte vara i sängen när han ska sova. Vi har försökt med allt utom att Knodden blivit hänvisad till mig för att Darlingen inte är hemma. Men nu skulle det alltså ske.

Och plötsligt föll allt på plats. Från att ha vaknat varje morgon gråtandes och ylandes efter "pappa" log gossen redan första morgonen ett leende mot sin nervösa mamma det första han gjorde på morgonen. Han har varit gosig och lugn. Glad och förnöjsam. Han äter bra, sover gott på kvällarna (nattningen tar pappa fortfarande hand om) och leker harmoniskt både själv och med mig. Jag kan inte riktigt beskriva den enorma lättnad jag känner över att äntligen fått komma in i Knoddens liv på allvar. Tack och lov för att Darlingen gick in och jobbade!! Vi var nog redo för det allihop på varsit vis. Darlingen har blivit trött och irriterad på att aldrig få vara i fred. Knodden har varit gnällig för han har förmodligen känt spänningarna som blivit när en är utanför och en är favoriserad. Jag mår bättre för att jag får vara mamma på det sätt som jag föreställt mig och önskat.

Nu är halva Darlingens jobbpass avklarat och vi har inte haft en enda kris med anledning av att Darlingen inte finns i närheten på dagarna. Ska bli spännande att se hur det hela blir nu när Darlingen återigen ska vara hemma i en månad... Vi hoppas på att den värsta pappigheten är botad så att vi har ork och kraft att göra saker tillsammans och få ut lika mycket av det. Så som vi trodde att det skulle bli.

Så NU är allting bra. Men det har varit en tuff tid för det brinnande mammahjärtat. Som att vara förälskad men inte ha en chans.

Min aktivitet på bloggen lämnar en del övrigt att önska. Tiden finns helt enkelt inte. Och motivationen är väl inte heller på topp eftersom jag har svårt för att motivera för mig själv att jag ska skriva blogginlägg hellre än att umgås i nuet med sonen.

Dessutom har vi upplevt vår första familjesjukdom. Första var Darlingen däckad i två dagar. När han var hyfsat återställd däckade jag. Jag är inne på min andra dag. Igår låg jag till sängs större delen av dagen och hade feber. Idag är jag på benen men ack så trött. Näsan rinner oupphörligen och hostan håller på att göra mig galen. Knodden har klarat sig undan med en dags (!) snorighet och kinkighet. Den dagen sammanföll med min sängliggandedag. Darlingen fick kämpa hårt med en son som ena stunden vara go coh glad för att i andra stunden fullkomligt gå över gränsen. I sanningens namn var "go och glad"-stunden helt klart i minoritet. Nattningen var en historia i sig. Knodden ville absolut inte sova och skrek nonstop i en timme innan han till sist kom till ro ovanpå Darlingen.

Vi har äntligen blivit av med kullerstenarna som legat på vår uppfart och försvårat färdigställandet. Det var vår målare som tog dem. Han fick dem gratis mot att han forslade bort dem. Nu ska vi jämna uppfarten med en padda och sedan lägga ut singeln. Ska bli såååå skönt att kunna slutföra projekt "trädgård". Vi har även beställt en port till muren i trädgården. Vi behöver minimera antalet "rymningshål" eftersom Knodden börjar bli mer och mer upptäcksbenägen. Det är inte ovanligt att vi hittar honom precis vid tomtgränsen vid vägen. Tur att det är en villagata med lite trafik.