Jag försöker verkligen. Ta det lugnt och bara vara. Att inte stressa upp mig och göra allt så krångligt. Det går hyfsat bra men jag faller igenom ibland. Framförallt verkar stressen pysa ut någon annanstans. Typ i mitt huvud.

Idag vaknade jag IGEN med bankande huvud - både migrän och spänningshuvudvärk. Med en liten knorr i form av illamående. Eller... liten var ett understatement. Det var en stor knorr som dessutom eskalerade fram till kl 14. Då utförde jag en storstilad final (som jag gärna hade varit utan) och därefter har jag mått ok. 

Jag blir stressad över att må dåligt. Det funkar ju inte att gå omkring på detta sättet fram till 6 april. Min förhoppning är att jag klarar av att sortera begreppen lättare när jag slutat jobba. Imorgon. Jag längtar förfärligt till imorgon eftermiddag då det blir en sak mindre att hålla reda på.

Kanske är det faktumet att jag ska sluta på jobbet som är jobbigt. Jag har jobbat sedan jag var 18 år. Med avbrott för studier. Min vardag innehåller jobbet. Nu ska det inte göra det längre. Jag vet inte riktigt vad det ska innehålla istället mer än att Knodden är inblandad, typ insyltad :-). I övrigt är det ett stort svart hål. Förmodligen hasar jag mig in i det där hålet med spänningshuvudvärk och migrän och kommer ut på andra sidan som en ny människa. Med Knodd i släptåg.

Är det nu livet börjar på allvar?

Vagn inköpt. Blev en grön Brio Spin. Plättlätt att vända med. Enda nackdelen var att sittdelen är vänd framåt men det fanns faktiskt inte så mycket att välja på. Vi tittade på en annan vagn där styret var vändbart men då blev vagnen mycket klumpigare. Så vi valde smidighet framför vändbarhet i sittdelen. Vi får säkerställa anknytningen med hjälp av bärselen och köra vagn när vi inte orkar bära längre.

Vi också köpt två par badbyxor för poolbad, armringar till badet, två flaskor, en keps, plasttallrik och plastbestick för resan, filt, lottospel med allehanda bilder, nåt slags bricka man kan göra mönster med när man sitter på planet och ska försöka sysselsätta en liten. Vad mer? Hm... munspel.

Nu måste vi nog vila lite. Jag har lyckats bita topparna av huvudvärken men den finns där ändå. Sänker mig totalt. Ikväll ska vi till goda vänner och se Melodifestivalen. Är väl inte så värst intresserad av tävlingen förutom att Dolph ska vara med igen. Men det ska bli himla trevligt att träffa vännerna en sista gång utan Knodd.

Har svår spänningshuvudvärk. Och migrän. Undrar just vad det beror på...

Idag ska vi försöka köpa vagn.

Det känns bättre nu. Det verkar som om det behövdes en veckas anpassning till resebeskedet.

På jobbet har jag så smått börjat inse att jag inte kommer hinna med. Det är lättare då. För då kan man på allvar börja stryka saker.

Hemmavid skriver jag en förfärlig massa listor i hopp om att strukturera livet. Går sådär. Darlingen ägnar sig åt andra sysslor. Typ sova. Han hanterar stress på det sättet. Men när jag påtalar det blir han sur och säger att han går upp himla mycket tidigare än vad jag gör. Gör han inte. Han går upp 43 minuter före mig men jag går å andra sidan och lägger mig 44 minuter senare än honom. Alltså vinner med en minut. En väldigt viktig minut.

Annars dricker vi vin och försöker ha en helt vanlig fredagkväll.

Man tror att man är förberedd. På att man pallar. På att man är skärpt och har kontroll. Och så upptäcker man att man faktiskt inte är något av det man tror. Det har varit en skakig vecka.

För att ta det från början så gick skypningen av stapeln 5 mars. Vi var redo för att se vår lille Knodd live. Så plötsligt ringde datorn och han satt där. Med kepsen kepsen på huvudet och med allvarlig min. Han tittade rakt in i kameran en stund. Tittade sedan på kvinnan från barnhemmet som om han ville säga: "Vad är det här för konstigheter?". Sedan log han lite trevande. Isen var bruten. 

Ganska meddetsamma fick vi reda på att Knodden skulle få det paketet som vi skickade till honom sist. Med en flygande fläng slets paketet med Duplo-ambulansen upp. Knodden blev kär i ambulansen direkt. Han pillade, tryckte, rullade, pillade lite igen och var helt uppslukad. För att konkurrera om uppmärksamheten fick vi ta fram våra racerbilar och köra omkring med dem. Det var lyckosamt - Knodden log stort och så körde vi alla tre med varsin bil och kände oss lyckliga. Han lärde sig snabbt och körde lika snabbt. Då och då körde vi alla bilarna mot varandra och då skrattade vi alla. I övrigt var våra förberedelser hyfsat förgäves. Hade vi vetat vad vi vet nu hade det räckt med racer-bilarna.  Briojärnvägen tittade han en liten stund på men när tåget kört ett varv tappade han intresset och återgick till ambulansen. Ballongblåsande och fnulande för att få till en ballonghund rönte inte heller så stort intresse. Trots att jag voffade på ett mycket autentiskt sätt. I alla fall enligt mitt eget förmenande.

Efter 44 minuter tog det slut. Då var lille Knodden trött och gnuggade ögonen. Men han vinkade hej då och hojtade något vi inte förstod. Hans tålamod var förmodligen slut och dessutom tog de ambulansen ifrån honom. Kass.

När vi knäppte av datorn var vi ganska omtumlade. Ingen av oss sa så mycket. Darlingen for till jobbet och jag tog mig an resebokning. Det var inte det lättaste... Det var först idag som vi kom i mål med resebokningen. Allt har blivit mycket dyrare än vi tänkt oss. Det har varit väldigt svårt att hitta flygstolar till rimliga priser och utan alltför många mellanlandningar. Till slut föll vi till föga och tog den rutt som gick snabbast men som kostade 10 000 kronor mer. Men vi sparar ett dygns flygtid och att tvingas till mellanlandning i Amsterdam på 5-6 timmar. Hotell har också varit lite struligt. Det blir Howard Plaza i Taipei och Farglory Hotell i Hualien. Väldigt fina hotell som kostade lite mer än vi tänkt oss. Men det får vara värt det också. Detta är vårt livs viktigaste resa och vi vill kunna bo bra och bekvämt utan att behöva fundera på något.

Det är rörigt på jobbet. Alla vill prata och veta mer. Gårdagen gick åt till att ta emot kramar, blommor och berätta om och om igen hur det känns. Förutom alla gratulationer är det ingen lek att försöka avsluta både projektet med all den rapportering som krävs och andra gamla surdegar som jag haft liggande. Jag kan inte riktigt fatta att - när jag lämnar jobbet nästa fredag - kommer jag inte jobba på 1,5 år. Ofattbart. Jag vet knappt hur jag ska göra för att stänga ner mitt jobb. Hemma planeras det för fullt. Kontakt med Försäkringskassan, kopia av medgivande, beställning av blanketter för tillfällig föräldrapeng, anmälan föräldraledighet, inköp av nappar, funderingar på pottor, koll på sittvagn, beställning av kläder på nätet, funderingar på vilka medicinsaker man behöver ta med sig, bokning av BVC och adoptivbarnsundersökning, förberedelser av födelsedagar och middag som vi är bortbjudna till i helgen. Vi har blivit besvikna på Farmors reaktion på resebeskedet och jag fick ta hand om en väninnas sammanbrott igår för att jag bortprioriterade att träffa henne mitt i den här röran och för att jag förvarnade om att vi inte kommer delta på hennes bröllop några veckor efter vår hemkomst. Jag orkar inte riktigt med sånt. Jag orkar inte riktigt vara stark för andra just nu. Jag har inte orken att förlåta och släta över. Mina känslor bubblar under ytan, jag har resfeber, är jobbstressad och känner mig allmänt osäker inför den stora förändringen vi står inför.

Vissa stunder är jag rentav lite rädd.

Förberedelserna för Knoddens och vår första träff tillsammans har ändrats. Man har tagit hänsyn till Knoddens personlighet och kommit fram till att han inte skulle må bra av två separata tillfällen då han träffar oss. Istället har man arrangerat så att vi gör allt samma dag - den 6:e april. Vi är glada att man tänker så mycket på Knodden i den här röran. Att han ska utsättas för så lite stress som möjligt. Både jag och Darlingen blev tårögda när vi läste förberedelserna. Speciellt avsnitten där Knodden ska överlämna sina adoptionspapper till oss och en stund senare; sina ägodelar. Vilken resan han har framför sig. Det gör oss ont att behöva rycka upp honom från allt han känner till. Ändå är det oundvikligt. Måtte han klara av det. Måtte vi klara av det. Måtte vår första lunch tillsammans - på McDonalds i Taipei - bli lyckosam. Och måtte vår första stund i parken bredvid gå bra.

Idag kom det hett efterlängade resebeskedet! Vi träffar Knodden första gången den 5 april. Den 6 april kl 14.00 blir han vår på allvar om man bortser från den lilla detaljen att det är en svag adoption. 

Känns som att dricka solsken. Man blir alldeles varm överallt.

Återkommer.

Så här på kvällskvisten har vi lyckats skapa två listor med gemensam ansträngning: 

• Frågor att ställa till personer som står Knodden nära i Taiwan
• Saker som återstår att fixa och köpa

Jag känner mig mycket nöjd och mindre stressad. Listor är så himla bra när man inte har kontroll över livet och tillvaron. Det ger struktur och lugnar själen.

Förutom att jag fick ytterligare en fotobok att sätta samman - en om våra släktingar så att vi kan förbereda Knodden på deras nunor. Jag börjar bli hjärtligt trött på att göra fotoböcker.

Vår nya dator har ett fel som vi inte blir kloka på. Det går nämligen inte att surfa om man befinner sig mer än 3 meter från routern. Det är inte alls bra om man vill skype med sin blivande son en våning upp. Goda råd äro dyra.

Men så kom vi på att vi fick en veckas fri mobilsurf via Telenor när vi köpte våra iphones. Alltså har vi nu installerat det och provkollat webkameran. Vi har byggt upp den lilla järnvägen, testkört loket genom tunnlar och förbi magnetiskt plingplong. Det enda som utgör ett problem är att tunneln vi köpte inte fungerar och att vi saknar rundade skenor. Vi får alltså inte ett helt spår. Måste åtgärdas i veckan.

Igår tränade vi på att göra hundar med hjälp av ballonger. Det tog en god stund. Jag har svårt för ballongritningar och gjorde fel hela tiden. Det smällde rejält runt mig. Darlingen är bättre på alla sorters ritningar och skapade en långnosad hund med väldigt liten svans. Nu har vi tränat bägge två och jag tror minsann vi kommer imponera på lille Knodden så länge vi inte skrämmer honom från vettet genom att ballongerna går sönder.

Jag har promenerat 20 minuter. Jag är ruskigt otränad. Men jag är också ruskigt stressad inför kommande hälsoprofilering som jag måste göra eftersom arbetsgivaren kräver det. Jag vill bli föräldraledig NU!

Övrigt av intresse är att Darlingen fortfarande är snuvig och att jag taggat ner inför 2-årsbesiktningen. En sak i taget. Denna helgen förberedde vi skype med Knodden. Nästa helg och nästkommande helg städar vi huset, skriver lappar om fel och förbereder 2-årsbesiktning. Jodå.

Mitt i allt det här kommer det kanske ett resebesked som gör att allt vänds på ända. Jag har börjat oroa mig för att resebeskedet kommer med kort varsel. Min största skräck just nu är nog att vi ska vara på plats med kortare varsel än de föraviserade 6 veckorna. Sjuka tankar, sjuk skräck. Jag tror jag håller på att bli förkyld. Sjukt det också.