Från och med nu kommer jag ibland lösenordsskydda inlägg. Syftet med det är att ingen - förutom jag själv - ska kunna läsa just dessa inläggen. Det innebär också att jag inte kommer att lämna ut lösenordet till någon. Jag hoppas att ni har överseende med denna censurering som jag just nu känner att jag måste göra.

En gång för länge sedan läste jag att män saknar kvinnors förmåga till vidvinkelseende. En kvinna kan gå gatan fram och genom sitt vidvinkelseende se om någon tittar på henne. En man måste vrida på huvudet för att se samma sak. Det är synnerligen praktiskt för kvinnor att ha på detta diskreta sätt ha koll på sin omgivning utan att visa det.

Idag bevisades testen i mitt eget hem av min egen man. Fast det gäller inte att hålla koll på omgivningen utan på korvar.

Jag kom hem för att äta lunch. Varm korv med bröd. Darlingen hade ledig dag. Eftersom jag fick telefon bad jag Darlingen ta fram korven. Den låg i ett hörn men korvändarna syntes tydligt. Ändå såg inte Darlingen dem. Han började rota under apelsinerna och melonerna och fick tag i en falukorv (ja, vi gillar korv) som inte ens syntes om man inte grävde fram den. Hur kan sånt ske?

Det finns oräknerliga andra exempel. Som när Darlingen ombeds hämta lim i källaren och han inte ser det trots att det står rakt framför ögonen på honom. Eller när han kommer letar efter ett papper i en hög i en evighet utan att hitta det och sedan går jag dit och lyfter på tre papper så hittar jag det. Han ser inte att smutsiga handdukar måste tvättas. Han har aldrig någonsin sett att det är kalk på kranarna som måste rengöringsmedlas bort. Eller gamla matrester i ugnen som behöver torkas upp. Darlingen har inte någon som helst koll på sådant som ska sättas upp på listan till 2-årsbesiktningen. Han ser inte fogar som släpper och sprickor som uppstått. Han har inte märkt att tre kakelplattor i badrummet har spruckit.

Detta selektiva seende som helt saknar vidvinkelsyn är fruktansvärt irriterande vissa dagar. Normalt orkar jag ha koll på flera saker men ibland blir det bara för mycket. Det bygger på att jag inte är stressad och kan ta ansvaret. 2- årsbesiktningen är ett stressmoment för mig. Jag är rädd för att missa något. Saker som Darlingen inte ser. Som han inte fokuserar på eller som ligger sidan om hans rakpåseende. Och det är nästan allt.

Nu tog Kalla guld. Det såg Darlingen. Men det var rakt framför honom.

Som kompensation för gårdagens misslyckade middag anstränger jag mig idag. Idag blir det därför en krämig potatisgratäng med kantareller och västerbottenost tillsammans med en bit oxfilé. Lite krispig sallad därtill. Kanske en pava vin. Får se...

Jag har varit hos mina föräldrar och pratat bort eftermiddagen. Det blev höga och låga diskussioner och bildvisning av Knodden. Kom därifrån med en lång gångmatta som mamma vävt till oss. Den är sååå fin och gör sig utmärkt i vår hall.

Idag stod det på Taiwanlistan att två familjer fick resebesked före helgen. De ska träffa sina barn för första gången i slutet av mars. De ligger lite före oss, typ några veckor, så kände en liten virvel av förväntan i min mage. Den virveln hinner nog virvla färdigt den kommande veckan eftersom det inte kommer hända någonting pga kinesiska nyåret. Samtidigt blir jag lite avundsjuk. Jag är väl inte mer än människa...

Ok. Jag har köpt blommor till oss. Inte för att det är Alla hjärtans dag utan för att det kändes lämplig på annat sätt. Och nu bluffar jag. Jag orkade inte hålla emot när jag ändå köpte blommor till mamma och pappa. Och vet ni mer? Vår ambition var egentligen att äta på Atmosfär ikväll - en finkrog i staden - eftersom jag har ett presentkort som snart går ut.  Fast vi kamouflerade det som "sista finmiddagen innan Knodden kommer". Bah. Vilka små hycklare vi är. Hur som helst hade de inga bord. 

Jag har en längre tid dragits med nästäppa som kommer och går. Ibland blir den så kraftfull att jag knappt kan prata eftersom det krävs luft för att prata. Jag använder Nezeril då. Inte så mycket men dock. En spirande misstanke har slagit rot om att jag - än en gång - blivit beroende av Nezeril. Eftersom jag är helt beroende av min förmåga att prata i veckorna har jag skjutit upp avgiftningen till denna helgen. På Apoteket tipsade de mig om Rhinocort - en spray mot allergiska besvär som kan tas när avgiftningen blir för besvärlig. Den har varit besvärlig i helgen. Jag börjar nästan misstänka att jag inte alls varit beroende utan snarare infekterad av något. Ska försöka härda ut idag också för att se vad som händer.

Den gångna natten har varit helt hopplös. Darlingen - som ska jobba idag igen - har störts av mina försök att få luft. Själv har jag fått hosta av ansträngningen. Till sist rann sinnet på Darlingen och bad mig dra dit pepparn växer och snarka där istället. Då blev jag sur och ville skrika att det faktiskt är Alla Hjärtans Dag och då kör man inte sin älskade hustru ur sängen. Fast eftersom jag är emot Alla Hjärtans Dag kunde jag ju inte ta till ett så billigt trick. Så jag gick upp.

När jag äntligen fick komma tillbaka till sängen med andningsvägarna fria, börjat slumra och kände mig alldeles förnöjd började fryseländet pipa. Frysen talade om att det nu var under 11 grader minus inuti det. Den där teknikern som var här för några veckor sedan skulle jag vilja prata allvar med. Han gnydde nämligen över att vi hade stängt av frysen när han kom - det gjorde det mycket svårare för honom att hitta felet.Jag replikerade att man inte kan leva med en frys som piper stup i kvarten. Han påstod med tvärsäkerhet att larmet gick att stänga av. Jodå, det gick att stänga av. I en timme i taget. Så jag har sprungit ur och i sängen, ner och uppför trappan och tryckt på en förbenad alarm-knapp. Desperationen tilltog. Darlingens tålamod prövades ytterligare. Klockan 4.07 stod jag - utan glasögon - och försökte läsa instruktionsboken med nästippen doppad i bokstäverna. Jag ser så illa att jag måste läsa med huvudet, det går inte att hålla huvudet still och följa en rad med bara ögonen. Det står INGET om hur man får tyst på en larmande frys.

Så jag stängde dörren om sovrummet i hopp om att det skulle hjälpa tills nästa gång larmet gick. Det gjorde det inte.

Jag tror att en larmande frys och nästäppt äkta hälft är bra träning för föräldraskap. Inget av det ger så god sömn.

Jag googlade lite hit och lite dit när jag plötsligt hamnade en adoptionsblogg från USA. Det var samma familj som jag spanat in via youtube. Det visade sig att lilla Claire är en månad äldre än Knodden så vi hade inte så fel vad gäller åldern.

Hur som helst.

Det finns flera filmer och fotografier i bloggen. På flera foton bärs hon i en sele. Jag har gått omkring och pratat om sele ett tag. Darlingen har varit mer ljummen. Inte avvisande men inte heller engagerad. Nu tog det skruv. Det blev inte mycket Melodifestival. Istället gjorde vi en snabb research om bärselar. Och då erinrade jag mig ett märke som Brummelisa nämnt - en Manduca. Den kan bära barn upp till 3-4 års ålder och 25 kg. Den har stadiga axelband och höftavlastning. Inte för att jag är någon expert på bärselar men efter att ha läst lite bloggar verkar alla vara nöjda med den.

Så nu är den beställd. En petroleumblå. 1.190 kr. Det blir jättebra. Vi kommer ha honom nära, nära. Länge, länge.

Och så här ser den ut:

Skulle göra mig till och göra whiskeykyckling till Darlingen. Det har varit särdeles gott förut. Denna gången blev allt fel. Först fick jag i för mycket soja. Efter en stund bestämde jag mig för att det inte blev gott. Så jag hällde av halva såsen och ökade på creme fraichen och grädden. Började liksom om. Det artade sig väl tills jag upptäckte att såsen skar sig. Då fick vi gå över till grönpepparsås på påse. Men brysselkålen var god.

Som kompensation för den usla middagen beslöt jag mig för att visa en film för Darlingen. En liten snutt som  jag hittade på youtube idag. Anledningen till att jag ville visa den för Darlingen är att den visar en liten taiwanesisk flicka som får träffa sina föräldrar för första gången. De träffades i början av februari. Och det bästa av allt - hon är ungefär i Knoddens ålder. Det gjorde det extra intressant att se hur hon reagerade vid första mötet.

Jaha. Here we go again. Frysen har lackat ur. Jag är lika urlackad. När teknikern var här för några veckor sedan sa han lite käckt "Nu får vi hoppas att det håller. Hör av er annars. Tack och hej."

Det höll inte. Problemet är att vi trodde att det skulle funka. Vi tog det lite nätt i början och köpte inte så mycket frysvaror. Ville ju vara på säkra sidan. Men så hade den lokala affären billig oxfilé. Och så köpte vi en hel sida lax. Glass slank hem igår. Liksom färdiga kanelbullar (jaja... jag är inte så värst mycket husmor ändå). Några påsar grönsaker och fryst färskpotatis. Några färdiga pajer till lunch. En himla massa bröd.

Nu visar det sig att vi inte alls var på säkra sidan. Frysen morrar och åbäkar sig. Och inuti den går det mot vår om man beaktar att normala 18 minus nu är 13. Vid 11 minus går larmet. Jag ligger på framkant och är beredd. Det första jag gjorde var att ringa Darlingen. Han jobbar häcken av sig och vill inte höra om frysar som går sönder. Jag ville fördela frysbördan. När jag ringt och beklagat mig tog jag itu med att tömma frysen. Så här i efterhand kan man ju tycka att jag gjorde en märklig prioritering när jag ringde Darlingen och störde honom på jobbet. Hm.  

Vi är trötta på den där frysen. Den verkar inte alls trivas hemma hos oss. Den har bara tramsat sig från första början. Först ville den inte göra isbitar. Tekniker hit. Sedan gick den sönder en fredagsnatt. Tekniker hit. Och nu går den sönder en lördagseftermiddag. Tekniker hit.

Frys kan åka dit. Där det är kallt som i helvetet. Då kanske den lärde sig att veta hut. För så här gör man bara inte.