Jag har tagit spruta 2 av Twinrixen. Det gjorde inte så värst ont. Bara pytte. När jag ändå befann mig nära en spruta passade jag på att fråga om kombon Twinrix och Svininfluensavaccin. Icke förenligt - det måste gå två veckor emellan. Det visste jag ju egentligen men det kommer ju nya rön hela tiden så man kan ju aldrig så noga veta. Till exempel - igår skulle man inte vaccinera små barn men idag ska man.

Sålunda har jag ett skriande behov av att undkomma svinbacillerna i två veckor till. Jag funderar på munskydd. Men då blir det så uppenbart att jag är pinsamt hypokondrisk. Och så lågt vill jag inte sjunka. Eller... kanske... Äh.

Fröken Kontroll har blivit stressad och nervös av mina ständiga utfall mot snor-, host- och nyspersoner (SHN). Igår när vi flög hem från Stockholm läste jag - med min mest dramatiska röst - högt ur Aftonbladet om räliga saker som kan hända om man drabbas av svininfluensan. Hon tittade förfärat på mig och pep att hon var livrädd för att smitta mig. Hon ville inte få Onda Ögat. Då fick jag dåligt samvete och sa att jag inte menade HENNE , utan ALLA ANDRA SHN:are. Det lät ju inte så trovärdigt så jag var på god väg att börja recensera hennes nysteknik (mycket god) för att förstärka att hon verkligen inte var i målgruppen för Onda Ögat. Jag hann sansa mig och hejda mundiarrén. Tack och lov. Enough is enough ibland.

För en stund sedan ringde Fröken Kontroll. Pressen hade blivit för stor. Nu är hon vaccinerad och ansvarsbefriad utifall jag blir svinad de närmaste två veckorna. Det var ganska smart gjort av henne. Nu ska jag bara bearbeta resten av min arbetsplats också. Det är väldigt omständigt att försöka skydda sig genom att sjasa andra till vaccination bara för att man själv inte kan vaccinera sig.

Dagens första obehärskade skratt stod Media Markt-reklamen för. Robert Gustafsson - som hippie - står och fnular med en espressomaskin. Först testar han att behandla den som en vattenpipa. Ingen framgång. Sedan börjar han fnula med reglagen och sätter munnen till ångpipen. Ja, ni kan ju räkna ut resten...

Men det roligaste var Darlingen. Han skrattade högt och gott.

Sedan blev han tyst.

Efter en stund säger han: "Vad var det där för en maskin?"

Och då pratar vi om killen som önskar sig en espressomaskin i julklapp.

Återbördad till hemmet efter två dagar i Stockholm. Hemma väntade ett vinglas, sallad, paj, tända ljus och en nyklippt Darling. Som grädde på moset skypade Bonusen oss. Det där med skype har gjort underverk för vår och Bonusens vardagsrelation. Han brukar ringa och sammanfatta dagen. Det känns så lyxigt att få ta del av hans vardag på det sättet. Nytt för idag var att han stänger dörren när han ringer upp oss. Han vill vara lite "privat" säger han. Han börjar bli stora killen.

Jag är ständigt på snor-, nys- och hostspaning. Ja, jag är nog färdig för en smärre terapiinsats. Det är himla körigt att ständigt scanna omgivningen och göra en okulär besiktningen av den som jag fått i kikarsiktet. Till min lättnad gav inte radarn utslag under dagens resinsats. För säkerhets skull går jag numera omkring med en minidesinficeringsflaska. Den är användbar till allt möjligt. Idag fick vi användning av den på flygplanet när jag och Fröken Kontroll (min sidekick och bisittare i kommande projekt) läst våra gratis Aftonbladet, händerna var alldeles svarta av trycksvärta och Fröken Kontrolls nästipp svärtades av ett klieri. Jag tog helt enkelt fram min lilla flaska och hällde en försvarlig dos desinficeringsmedel i våra händer krönte med varsin ren (jodå) servett. Precis när jag satt där och kände mig nöjd över min rådighet tjöt Fröken Kontroll så halva planet lyfte ur sina flygstolar: "Iiiiiiiih, mitt nagellack försvinner!!!". Till skillnad från mig är Fröken Kontroll ytterst välmanikyrerad och det straffade sig så här i svininfluensatider. Det var väl en himla tur att det inte var konstgjorda naglar för då hade jag legat risigt på det och fått plikta för min hypokondri.

På Knoddfronten intet nytt. Men jag börjar bli van.

Det är nåt märkligt som händer när man blir äldre.

Man börjar gilla oliver och mögelost (i nära anslutning till pepparkakor)

Jag värjer mig mot att börja gilla levergryta. Det skulle vara för mycket.

Optimismen håller sig kvar och vi har tagit itu med vårt andra fotoalbum till Knodden. Bilder är tagna - främst från  hans rum med oss lekandes med hans leksaker - och beställda. Denna gången blir det, förutom fotoalbumet, även kläder, en pratande bok, engångskamera och såpbubblor med ananaslukt (!).

När jag ändå var igång började jag fundera på nästa paket. Julklappspaketet. Har väldans sugen på att beställa en snökula med foto i från Fuji. Eller kanske ett kuddfordral. Kanske en doktorsväska, munspel, bilar, pussel..l egentligen är möjligheterna oändliga. Det är bara den egna fantasin som begränsar. Fast det är klart. Storleken och tyngden har också viss betydelse med tanke på att hela paketet ska flyga till Taiwan.

Jag har äntligen köpt en NO-skylt i form av en hund. Den ska sättas upp vid husknuten, precis under brevlådan, där förbipasserande hundar har en fäbless för att kissa och bajsa. Och en ljusstake med tomtar i ring. Jepp... julnerven har börjat spöka.

Igår - när jag gick till sängs - kändes det lite lättare att tänka på världens finaste Knodd. En medsysters ord la sig som bomull runt hjärtat. Hon lyckades att nå fram till mig tack vare sin insikt i svensk socialtjänst. Fungerar taiwanesiska socialtjänst det minsta likt svensk så torde barn som det fungerar med få minst tid. Med andra ord kan uteblivna uppdateringar bero på att Knodden verkligen har det bra och allt fungerar tillfredsställande. 

BFA skrev något liknande i ett mail för en månad när jag efterfrågade uppdatering. Då blev jag bara frustrerad. Förmodligen för att jag är lösningsorienterad och har svårt för svepande generaliseringar. Det tolkar jag bara som att man inte orkar eller vill engagera sig. Empatilöst.

Så tack medsyster för att du sände förtröstansfulla tankar och lyckades nå fram till mig med dina kloka ord. Vet inte om du är fullt medveten om vad dina ord verkligen gav mig - hopp, glädje och framtidstro. På flera sätt. TACK!

Idag nös jag tre gånger vid parkeringsautomaten. Vid tredje nysning högg det till i min korsrygg. Sedan dess går jag som om jag vore 80.

Det gick under kategorin dum och onödig nysning. Jag ska lära mig att kväva mina nysningar. Det skonar förmodligen ryggen.

Lika dumt som att vi inte fått någon uppdatering i dag heller. Grrrr.

Idag fick vi brev från BFA. Trots regn och rusk slet jag upp kuvertet så fort jag fiskat upp det ur brevlådan. Jag trodde det var något slags update om Knodden.

Nä. Det var ytterligare kopior på något slags auktorisationsintyg.

Till råga på allt fick vi en faktura på besvikelsen. 570 kr.

Min nästipp är kall. Den droppar. Det är oroande.

Har varit i Linköping i två dagar. Ganska meningslöst. Känns som jag bara ger, inte får. Med tanke på att jag själv ligger back tidsmässigt känner jag mig sinkad av att andra är så needy och jag inte får något i gengäld. Det är något som är väldigt irriterande med det här projektupplägget. Och när jag tänker på att jag ska till Stockholm två dagar och Göteborg två dagar i samma ärende blir jag ännu mer frustrerad.

Fick precis ett sms från LillaHultarna. De fick en liten ny familjemedlem igårkväll. En pojke. Det är många pojkar i år. Nästa år kommer det en liten flicka i januari när Syster och hennes sambo ska nedkomma.

Var tredje svensk har haft en flirt med en granne. Var fjärde har till och med kysst sin granne. Jag måste ha bott på väldigt tråkiga ställen för jag har inte gjort något av det. Så jag bestämde mig för att fråga Darlingen.

Han började titta i taket. Och började lite tveksamt "Låt se... ähum... eh...".

Jahaja... Jag gjorde en hastig inventering av nuvarande grannbeståndet i huvudet. Sheriffens fru är väldans söt men också lite tillbakadragen. Inte skulle väl hon och Darlingen ha börjat pussas oförblommerat över en häck, bara si då där? Blåa Husets ägarinna pratar förvisso gärna och länge med Darlingen men bara om hennes barnbarn och alltid på uppfarten där de syns. Arga Grannen (som inte är så arg längre) har en fru med en smula jobbig röst. Fast det är klart... pussas man slipper man höra den...

Sedan kom Darlingens fortsättning...

".... jo alltså... det måste ha varit när jag var 8 eller 9 år...."

Då förlorade jag intresset. Det är ju liksom prespriberat. Nu funderar jag på att tillskriva överhuvudet för den där undersökningen för att kontrollera hur lång tid tillbaka i tiden man får gå när man svarar på en sådan fråga. Annars kan ju den där undersökningen skapa äktenskapliga kriser.

Jag har aldrig grannhånglat. Inte ens när jag var jättepytteliten. Tror jag. Fast jag kanske ska fråga mamma om jag vänslades med en bebisgranne när jag var liten. 

Vi beslöt oss för att skippa oxfilé resterna från igår och istället satsa på kinamat. Kan framstå som en märklig prioritering men jag är oerhört svag för kinamat...

Hur som helst.

Vi gick ut ur huset för att åka till kinamatsrestaurangen. På trappan stannade vi till för att tända värmeljus till fulpumpan. Då hörde vi dem. Rösterna. Mummel liksom. Inte småmummel som från små barn utan stormummel. Utanför Sheriffens (han kallas så sedan han i somras såg en inbrottstjuv i bar gärning) grind stod tre tjejer i 16-17 årsåldern. De var klädda i helt vanliga kläder så man såg liksom inte vad som var i görningen. De sneglade lystet på oss. Jag fick dåliga vibbar och väste till Darlingen:

"Vi sticker. Fort som sjuttsingen. NU!".

Darlingen är van vid att lyda mig (njae... men lite då och då) och hastade mot lilla bilen. I samma stund som vi nådde fram till bilen hörde vi Sheriffen öppna dörren och stormumlet blev vanligt prat och nådde därmed våra öronskaft: 

"Trick eller treat?"

"Bus" kom det blixtsnabbt från Sheriffen 

Sedan hörde jag inte mer för att Darlingen började slamra med bildörren. Då blev jag sur för att han förstörde mina chanser till att få reda på vad som hände. Jag menar, vem stänger av TV:n 5 minuter innan deckaren slutar?

Det går fort. Innan jag hunnit blinka har måndagen förvandlats till fredag och veckan är slut. Tur är väl det. Inget nytt om Knoddens liv och leverne i Taiwan. Jag orkar inte ens blir irriterad längre. Jag har gett det hela till den 15 november. Tills dess ska jag bara vara och inte jaga upp mig. Tror jag.

Bonusens höstlov börjar lida mot sitt slut och han blev hämtad av sin mormor och morfar som varit i Tyskland. Vi hann en snabb sväng på stan för att köpa en ettårspresent till MiniAnderslövaren innan han blev upphämtad. Igår hade vi Hjortfamiljen på middag. Bonusen och Darlingen karvade en elak pumpa och vi har laddat upp med fulgodis utifall några ungfrön får för sig att trickåtrita oss. Förra året var gatan nerlusad av små fulingar och det ringde på dörren stup i kvarten. En hel vecka höll det på innan det sista eftersläntargänget kom förbi. I år var vi beredda. Men inga ungar har skymtats. Vi får väl äta upp fulgodiset själva. Det är dumt.

Jag har fått jullängtan.

Nu börjar det droppa in updates till familjer som fått barnbesked efter oss. Inget till oss. Jag har redan börjat hetsa upp mig för att vi inte kommer att få något denna månad heller.

Jag känner mig så maktlös. Den information vi har om Knodden är från maj (läkarundersökning) och juni (fotografering). Inget efter det. Har de sociala myndigheterna verkligen inte haft någon uppföljning på Knodden sedan dess? Har de glömt oss?

Gaaaah!