Jag har strukit en massa tvätt. Och dänkt lika mycket. Imorgon - när det dänkta gonat till sig - ska jag mangla. Dänka tvätt tillhör min barndom. Då manglade man. Och nu manglar jag. Man tar till sig mer än man tror när man är ung och formbar.

Nu ska jag ... eh... hitta på något annat. Typ gå upp på ovanvåningen och fundera på vad jag ska göra. Man kan får lite nya idéer av att byta miljö. Men ut vill jag inte. Så det gäller att göra miljöbytena hemma.

Det är tråkigt när Darlingen jobbar. I alla fall när han jobbar nästan varje helg.

Nu är jag faktiskt trött, trött, TRÖTT på att vänta på Knodden. I synnerhet på helgerna. Idag provropade jag på Knodden för att se hur det kändes. Det var ingen som svarade. Igår satt jag med min iphone och förstorade bilder på Knodden. Granskade hans ögon, pussmunnen, de små fingrarna och insöp hela honom. Visade små detaljer för Darlingen som var tyst ett tag. Sedan tjöt han "JAG VILL FÅ HEM HONOM". Ungefär så är det. Vi börjar närma oss tålamodets gräns.

Jag vill faktiskt gå i ide nu. Pausa livet liksom. Gå i koma. Tills vi får hämta den lille.

En väninna från förra fredagens tjejmiddag ringde. Hon var den enda som inte la sig i diskussionen om att adopterade barn borde behandlas som alla andra barn när de är nyanlända. Hon vet nämligen. För hon har frågat. Utan att komma med pekpinnar eller förmaningar har hon frågat och brytt sig om. Hon har inga barn. Kanske blir det lättare då. Hon är inte uppfylld av ett eget moderskap som en referens för vårt. Jag blev väldigt glad över att hon ringde för att höra hur det var med mig. Rentav rörd av hennes omtanke. Jag sa att det var ok. Man börjar liksom bli van. Det påverkar inte min vänskap med väninnorna förutom att jag vaktar lite mer på att inte hamna i den typen av diskussion igen. Och så berättade jag om en annan sak som hände i veckan:

En väldigt god vän, vars son umgås mycket med Bonusen när han är här, sms:ade mig. Hon hade tänkt ut att hennes son kunde sova över hos oss en viss kväll. Och så tillade hon att Bonusen kunde få sova över hos dem massor av kvällar. Hon skrev det som ett erbjudande, som en kompensation för att deras sov skulle kunna sova över hos oss en natt.

Låt mig genast skriva att jag absolut inte är avogt inställd mot min vän. Jag tycker väldigt, väldigt mycket om henne. Och jag vet att hennes syfte inte är att förarga eller stressa.

Men jag fick exakt samma känsla som förra helgen. Om än med lite mer skinn på näsan denna gången. Vi avviker. Igen. Vi är nämligen inte pro övernattning i parti och minut. Vare sig av Kusiner eller vänner. Av den enkla anledningen att det tar för mycket av vår kvalitetstid med Bonusen. Bonusen är inte heller speciellt drivande i övernattningsfrågorna. Han är nämligen en riktig mysgurka. Han älskar att sitta under en filt mellan oss, småprata, skoja, äta gott, ligga i knäet, bli killad på ryggen, får vara i mysbrallor och vara uppe sent. Den typen av familjemys har blivit vår grej. Något vi alla längtar efter när vi ses. Som vi pratar om i förväg. En stund i total stillhet. Bara vi tre (snart fyra). 

Vi är ständigt på jakt efter egentid med Bonusen. Det är svårt eftersom vi måste blanda den med sociala aktiviteter - träffa Farmor, Syster, kusiner, Bonusmormor och Bonusmorfar, Bonuskusiner, Bonusens hitflyttade vänner och deras familjer och Hjortfamiljen. Vi hinner inte med allt. Vi får ständigt skära och skarva. Vi får ständigt dåligt samvete för att inte hinna med Farmor. Och min släkt där alla försöker få honom att bli en del av släkten även om de knappt får träffa honom. Jag älskar dem verkligen för att de förstår och accepterar.

Så jag berättade för min gode vän - den goda lyssnerskan - att vi brottas med känslan av att avvika på så många plan. Att vi börjar bli vana. Vi börjar vänja oss vid att andra i all välmening utgår från att vi väl är som alla andra - med samma behov och önskningar. Utan en tanke på att "normalt" beror på vilket perspektiv och utgångsläge man har. 

Jag gör så märkliga resor i tanken just nu. Det jag beskrivit här är ett exempel. Jag är en person som har en ohyggligt normal bakgrund. Oskilda föräldrar, förortsuppväxt, medelklass, stabil släkt utan skilsmässor, långlivade släktingar, inget ont har någonsin hänt mig. Har aldrig varit arbetslös eller haft det svårt. Möjligen varit singel några år för länge men det är jag glad för eftersom jag aldrig träffat Darlingen annars. Jag har också varit en person som utgått från att saker är på ett visst sätt. Nu tvingas jag göra upp med mina egna värderingar och inse att vi avviker. Att det på ytan kan verka enkelt att hantera men att det kräver ganska mycket mod att stå upp för sig själv för att må bra. När jag träffade Darlingen, Bonusen och vi började prata om att adoptera kunde jag aldrig se den resa vi skulle göra. Det gör inte ont på något sätt. Det ska bara hanteras.

Så jag hanterar. Det är därför inläggen blir lite tjatiga och inåtvända. Jag processar och dividerar med mig själv. Tar ställning. Sätter upp ramar. Hävdar min integritet. Prövar mina tankar.  Värnar om mig själv och mina kära. Försöker låta bli att ursäkta och förklara oss när kraven blir för många och för stora. Försöker bara låta bli att beröras av andra människors behov och åsikter. Tänker att jag inte måste debattera med människor som inte har förmågan att tänka sig in i vårt liv. Jag kan gilla dem ändå men undvika vissa ämnen för att slippa hamna i underläge och försöka övertyga människor som inte vill övertygas att förstå oss.

Jag tror jag växer lite som människa. Eller börjar jag bara bli gammal och livserfaren.

Nähäpp. Darlingens intuition är minsann inget att förlita sig på. Vi fick nämligen inte något besked från Taiwan den här veckan. Jag håller fast vid pick-up 13 april.

I övrigt har jag ägnat mig åt egenvård idag. Ny frisörska, gammal hudvårdare. Den gamla (men unga) hudvårdaren var snuvig. Som sig bör hängde hudvårdaren över mig i ögonplockningssyfte. Hon var snuvig. Rätt som det var snöt hon sig. Och la sedan händerna på mitt ansikte igen. Hela jag stelnade till och blev helt perplex. Gör man så?

Igår hade jag och projektkollegan sammanträde med högste chefen för att rapportera hur projektet framskrider. Vi var hyfsat uppgivna efter att ha gjort uppföljning på tre enheter och funnit att arbetssättet inte förändrats ens marginellt. Trots att min arbetsgivare satsat hur mycket som helst på det här projekte så verkar folk inte ta det på allvar. Nu skulle det bli rättning i ledet. Planer smiddes och högste chefen författade ett barskt mail till sina undersåtar, dvs. cheferna. Vi har emellanåt haft det lite tufft att nå fram till cheferna. Diskussionerna har varit många och vi har känt oss ensamma i många lägen. Det har känts som ett självmordsuppdrag eftersom det handlar om personer som har en bra mycket högre position än vad vi har. De har protesterat och vridit sig som maskar. Ifrågasatt min arbetsgivare och vår vision och strategi. Jag och projektkollegan har tidvis stått rygg mot rygg och fäktat. Vägrat vika ner oss. Många har tagit ut sin uppdämda frustration på oss och det har varit tufft. Min sista vecka, som skedde utan kollegan, var inget undantag. Chefen på sista stället jag var på förstod inte nyttan trots att jag ägnat två dagar att prata för varan på ett ytterst tålmodigt sätt. Jag blev förbannad. I min sammanfattning skrev jag klart och tydligt, utan att vara respektlös, att jag försökt hjälpa enheten att hitta nyttan men att de måste VILJA förändra sig. Det var de inte intresserade av. Det framgick väldigt tydligt av min rapport. Som slutkläm skrev jag att de nu måste jobba inåt och försöka hitta sin egen trigger och motivation eftersom jag gjort mitt. Nu är det upp till dem. Det hela sändes till chefen och chefens chef, dvs högste chefen som vi rapporterar till.

Högste chefen skickade sitt mail igår eftermiddag. Det var kristallklart. De förväntas som chefer att ta tag i situationen och gå i spetsen för den förändring som ska ske. Utan deras hjälp och stöd kommer medarbetarna inte ändra sig och därmed misslyckas projektet. 

Jag våndades hela gårdagskvällen. Sov dåligt. Försökte peppa mig själv. Det var jobbigt. Jag kände mig som en angivare. Jag var rädd att vi skulle få de chefer och enheter, som vi ännu inte coachat, emot oss.

Imorse var det morgonmöte på min enhet. Bordet runt. Alla cheferna skulle få uttala sig om nuläget på sedvanligt sätt. Jag hade förberett mig mentalt eftersom jag brukar få frågan om hur projektet framskrider. Den värste motståndaren inledde. Det är en person som skällde ut min projektkollega när hon tröttnade på hans inställning och sa att om han kände som han sa så kunde vi inte göra mer än att berätta det för högste chefen. Han bad förvisso om ursäkt efteråt men skadan var redan skedd. Som genom en dimma hör jag honom inleda med att hylla oss. Säga att vi har helt rätt och att det är viktigt att vi alla arbetar på det sätt som bestämts av vår arbetsgivare. Jag tittade på den utskällda projektkollegan och våra hakor var ungefär i nivå med golvet. Och så fortsatte det. Hyllning och stöd från varje chef. Precis det vi önskat kunde ske utan att högste chefen skrev ett mail.

Jag har funderat mycket på vad som skedde. Jag förstår nog inte ur män är funtade. Alla våra chefer är nämligen män. De fick mailet och totalförändrades över en natt. Utan att darra på manschetten eller vika undan med blicken. Som kvinna är det helt obegripligt att man kan bli en sådan kappvändare. Först bete sig illa och sedan hylla. Vår erfarenhet är att kvinnor är mycket mer resonliga och har lättare för att ta till sig nya direktiv. Det kanske bara gäller vår bransch. Det är nämligen en väldigt manstät bransch.

Jag har pratat med Darlingen. Han säger att det nog är så. Att män ställer sig i givakt när högste chefen ger kommandon. Det har att göra med en hierarki som män tränas i från början. Kvinnor styrs förmodligen inte lika mycket av hierarki. De styrs av annat. Det kanske inte alltid är så lätt att styra kvinnor men i den situationen vi befinner oss i hade det underlättat. Eller är det bara för att jag själv är kvinna.  

Jag har pratat med BFA idag. Ville lufta tankarna om det här med engångskamerorna vi skicka i parti och minut till Taiwan. Enligt Berit är det troligen ingen fara. Man är väldigt mån om att adoptivföräldrarna månar om barnens bakgrund så de uppskattar förmodligen våra ansträngningar. Dessutom är ofta fosterfamiljen med på överlämnande och då blir de fotograferade, alltså borde de inte ha några problem med att låta sig fotograferas med våra engångskameror redan nu.

Eftersom jag ska anmäla in föräldraledighet passade jag på att fråga om hur lång tid det tar mellan court hearing och final ruling. Vi har fått uppgift om 1-3 månader medan jag läste på taiwanlistan om 1-2 månader. Det vanligaste är att det tar ungefär två månader. Det kan dra över någon vecka men det drar sällan mot tre månader. Därefter är det vanligast med 6 veckor till pickup-day.¨

Så låt oss räkna lite:

court hearing 5 jan + 8 veckor + 6 veckor ==> vi åker 13 april.

Sådärja. Då var det bestämt. Knodden kommer hem lagom till att få åka till Körsbärsdalen för att titta på när körsbärsträden blommar. Det blir bra.

Jag har jobbat hela helgen. Suttit med datorn och knäet och slitit för att hinna med inför denna veckans resa. Jag åker till Kalmar i morgon eftermiddag. Stannar till onsdag kväll. Hemma sent. Hektisk torsdag med mängder av saker som måste förberedas INNAN resan till Kalmar, bland annat en stor workshop. Nu är jag trött och sliten. Längtar redan till nästa helg. Men då jobbar Darlingen. Han har också jobbat idag. Vi har suttit i varsin ända av soffan och inte sagt många ord till varandra på hela dagen - djup koncentration har rått.

Vi har fortfarande inte fått iväg Knoddens paket. Det innehåller bland annat den femte engångskameran och vi börjar känna oss krävande. Därför har vi skrivit ett brev till fosterfamiljen med en förklaring och ödmjuk vädjan om foton - inte bara på Knodden - utan även på omgivningar, familj, lekplatser och sådant som tillhör Knoddens vardag. För att respektera deras integritet har vi även skrivit att vi respekterar att de inte vill vara med på foton.

Det är svårt. Vi behöver så innerligt deras hjälp. Samtidigt som vi vet att vi begär mycket. Men allt är för Knoddens skull. Vi vill inte att han ska ha blanka blad på de tre första åren i sitt liv. På detta sättet kanske vi lyckas få till i alla fall ett år. Och kanske, kanske - om vi har tur - förstår de att vi gärna vill ha foton från hans två första år. Långt innan vi visste om honom.

Darlingen kommer hem från utlandet igår med en flaska Masi i högsta hugg. Det var lämpligt eftersom jag hade ägnat hela dagen (skojar inte) åt att jobba. Så går det när man åker till Jönköping på tjänsteresa när man egentligen har fullsmockad almanacka... Tack och lov får jag övertid för det. Och den övertiden ska användas när vi hämtar liten Knodd. Och då kommer vi in på det kära gamla ämnet "När får vi hämta Knodden tro?

Efter att ha uppdaterat varandra på de senaste dagarna över ett glas vin blev det tyst en stund. Sedan säger Darlingen: "Vi kommer få resebesked den här veckan". Han uttalar sig sällan så tvärsäkert och siaraktigt. Det är jag som brukar ägna mig åt det. Med skiftande resultat.

Det stod ganska klart att Darlingen ser det kinesiska nyåret som något slags hägring. Häromveckan nämnde jag det för honom och konstaterade att det kanske är som i Sverige. Man försöker jobba undan i slutet av året för att kunna starta på ny kula året därpå. Det gillade Darlingen. Så till den milda grad att det blev hans hållning i frågan. Oaktat vad den där socialarbetaren i Taiwan har för sig och anser.

Så nu väntar vi ivrigt på resebesked. Taiwanfolket har på sig fram till Alla hjärtans dag att beskeda oss. För på självaste Alla hjärtans dagen inleds nämligen det kinesiska nyåret. Tigerns år.

Var på tjejmiddag igår. Trevligt på många sätt om det inte vore för den lilla diskussionen i slutet av kvällen som handlade om vår adoption och inställning till vår första tid tillsammans med Knodden.

VI började diskutera planer för våren. Jag höll låg profil och när jag fick en direkt fråga på deltagande i en aktivitet sa jag att vi förmodligen inte kunde eftersom vi hoppades på att få hämta Knodden. Berättade att vi skulle på bröllop och att det var samma sak - vi trodde (och hoppades) att vi inte skulle kunna delta även om vi hann vara hemma en månad innan bröllopet. Förklarade att vi inte skulle gå på stora släktkalas eller delta i stora helger med mycket folk i början innan vi visste hur Knodden klarade av det.

Märkte tvivlet hos väninnorna. De tyckte jag var överbeskyddande. Försökte förklara att adoptivbarn kanske verkar klara sådana situationer men att i efterdyningarna måste föräldrarna handskas med ett uppstressat barn som kunde få sömnproblem och bli oroligt. Försökte förklara hur tufft det kan vara för en liten Knodd som inte kan uttrycka sin oro för att han inte hunnit få ett språk. Vi vet ju inte säkert att det kommer bli ett problem  men vi måste vara beredda.  Vi kommer aldrig i livet riskera anknytningen till Knodden pga av ett bröllop eller en traditionell melodifestivalfinalsmiddag. Väninnorna menade att alla barn behöver komma ut och träffa folk och att man inte ska isolera sig. De gjorde svepande liknelser med sina biologiska barn och utlandssemestrar som de själva gjort som barn med sina föräldrar och där de träffat människor som de inte hade gemensamt språk med. En annan berättade om sin lilla dotter som inte alls tyckte det var roligt att gå hemma med mamma utan levde upp när hon fick komma till dagis. Jag blev trött. Trött på inskränktheten och deras självgoda attityd där de gjorde sig till experter till ett barn och ett föräldraskap de inte har en susning om.

Upptäckte faktiskt att jag ville skrika till dem att jag har åtminstone fått utbildning i föräldraskap - har de fått det? Men jag var för väluppfostrad och ville inte ta strid med mina goda, söta och välmenande vänner. För de vill mig väl. De anar bara inte hur trött jag blir på deras välvilja och iver att göra oss till vanliga föräldrar. Vi kommer att vara vanliga föräldrar. Men vi kommer också vara ovanliga föräldrar som måste kunna hantera frågor som de inte ens varit i närheten av att någonsin tänka. Vi har tvingats göra saker som de inte kan föreställa sig för att bli föräldrar. Vi har haft tid att tänka och förbereda oss på vårt föräldraskap. Vi har tillgång till nätverk och människor som är insatta i adoptivbarns speciella villkor. Så jag blir - trots att detta är mina goa söta väninnor - bara trött på deras inskränkthet och iver att göra oss "vanliga". Jag ids knappt anstränga mig för att förklara för dem att de måste tänka utanför boxen om de vill vara med i matchen. De måste visa respekt och förståelse för vår situation för att jag ska vilja dela med mig.  

Men jag gjorde ett försök att argumentera för min sak. Genom att krypa riktigt nära dem och "adoptera" deras små telningar.Deras telningar är några månader äldre än Knodden så det passade ganska bra. Försökte visualisera hur det skulle vara för deras små älsklingar att lämna dem, byta land, byta språk, få andra kläder, äta mat de inte kände igen, lukta på människor som inte luktade som de var vana vid, se människor som sa att de var mamma och pappa men som det lilla barnet aldrig sett i verkligheten. Försökte förklara att vår lille Knodd också kommer vara i trotsålder men att det inte stannar vid det - hans trotsålder sammanfaller men en totalt ny världsbild. Vi kommer att ha exakt samma utmaningar som de har i sin vardag med den lilla extra knorren att vårt barn måste tackla allt det inenbär att flytta till ett annat land med okända människor. Vet inte om det tog skruv men jag tror de förstod vart jag ville komma. De är inte så kul att tänka på sin unge göra sin livs resa i treårsåldern. Utan dem.  

Precis när jag tyckte att jag var på rätt väg tar en barnlös/barnfri väninnor ordet och frågar sisådär i förbifarten: "Finns det någon forskning som visar att adoptivföräldrar är mer ängsliga än andra föräldrar?". Jag blev förbannad men försökte dölja det på sedvanligt manér - långsamt tal men vass ton och ångande blick. Så jag sa att jag aldrig hört talas om det och att jag trodde att det var en läggningssak. På ett sätt kan jag förstå vad min väninna menade och det ÄR en intressant frågeställning men den kom totalt fel. Den kom när jag kände mig ifrågasatt och överbeskyddande för att de inte har kunskap nog att egentligen diskutera den här frågan överhuvudtaget.

Strax efter tog kvällen slut. Jag fick skjuts hem av en av väninnorna som faktiskt lyckades gjuta olja på de vågor jag inte visade genom att säga: "Ni kommer träffa en förfärlig massa experter på barn men tänk på att det är NI som är experter på Knodden".

Och så är det.

Det är vi som kommer vara Knoddexperter. Ingen annan. Jag måste låta det rinna av mig. Jag behöver inte ta strid. Jag behöver inte förklara. Jag kan ignorera och undvika dylika diskussioner. Jag kan välja vem jag pratar med vår unika situation med. För det finns massor av människor som vet vad vi talar om. Jag pratade med en så sent som för en vecka sedan.

Nu vet jag inte vem jag är mest kär i - Dolph Lundgren eller Salem.

Jag tycker nog att mina Melodi-Svensson-takter kompenseras av en utvandrad norrlänning och en sötnos med utländskt namn.

Ibland resonerar jag omständigt. Istället för att erkänna att det är ganska mysigt med Melodifestival.